Besegrade av berget

Det här är ingen träningsblogg, så det här inlägget får bli ett undantag :)

Och så var det äntligen dags.

Förra helgen utgjorde kulmen för flera månaders träning, planering, drömmar, ångest, hopp och förtvivlan. Ett av våra mål för året var att starta i, och förhoppnings klara av, Kullamannen ultra 100 miles "Himmel, Hav & Helvete". Drömmen var så klart att få den där ringen som många ultralöpare suktar efter. Vi visste att vi egentligen tog oss vatten över huvudet, men någon gång måste man helt enkelt ta tjuren vid hornen och bara våga.





Raceveckan började inte bra för undertecknad. Feber, ont i halsen och begynnande förkylning är inga bra förutsättningar om man ska starta i ett av Sveriges tuffaste lopp. Och jag som i vanliga fall aldrig blir förkyld! Ett helt arsenal av diverse huskurer tillämpades dagarna före loppet. Jag har käkat rå vitlök, ingefära, citroner, apelsiner, druckit flera liter av diverse örtteer, inhalerat potatisvattenånga, gjort honungsomslag m.m. m.m. Är man desperat så är man. Förkylningen släppte och vi kunde starta tillsammans med cirka 400 andra förväntansfulla löpare.

Med start i Båstad och, efter flera varv på Kullahalvön, avslutning i Mölle går loppet genom 3 kommuner och 12 naturreservat. Över 4000 höjdmeter och dessutom, året till ära, med en förlängd distans från 160 till 174 km. Det blåste motvind hela vägen. Det regnade. Det var lerigt. Det var mörkt. Det var kallt. Benen och rumpan värkte i backarna. Det var brutalt och hänsynslöst. Rått men vackert. Och alldeles alldeles underbart.





Jag var förberedd från topp till tå och mentalt redo för en lång och hård kamp. Men det blev ingen ring. Efter några mil i mörkret halkade jag i gyttjan, ramlade och slog ena knäet i en sten. Knäet antog den eminenta formen av en BOLL och vägrade att böja sig, inte ens några grader. Det hela blev genast lite mer svårjobbat och dessutom ser det så löjligt ut när man försöker springa med ett rakt ben som släpar efter. Två mil senare blev det ohållbart, och jag hade ingen som helst lust med att paja något permanent och riskera att dra på mig en långvarig knäskada. Det blev slutet för mitt äventyr på berget och jag med svansen mellan benen fick erkänna mig besegrad av Kullamannen.

Hans resa avslutades också i förtid på grund av kramper som inte släppte och gjorde det omöjligt att fortsätta springa.







Det var väldigt vemodigt att lämna Mölle, men vi är ändå stolta över våra prestationer. Vilken energiurladdning! Det blev en bra övning i att inte ta någonting för givet. Vi blev besegrade av berget och vi var inte värda att bära ringen för den här gången. Det här blev året då Kullamannen vann. Närmare 72 % fick bryta loppet och endast ett fåtal klarade av att ta sig i mål.

Jag har hela det här året drömt om att halvvägs in i loppet möta soluppgången vid Kullens fyr. Att se den uppgående novembersolen, titta ut över havet och sedan fortsätta springa den återstående sträckan in i mål. Så bidde det icke. Istället väntar flera veckor med knärehab (dagens promenad på cirka 6 km var minst sagt en intressant upplevelse).

Därefter börjar uppladdningen inför nästa år.

De flesta normala människor som har sinnet i behåll inser nog efter en sådan erfarenhet att deltagandet i såna här lopp är dumt, väldigt dumt. Men vi är nog inte som alla andra. Anmälningsavgiften till nästa års 100 miles betalades redan i söndags. Varför amortera när man kan lägga 4000 kr på anmälningsavgifter och coola race t-shirts?

Vem vet, vi kanske ses på startlinjen den 30 oktober 2020?

"This was a monster, a slayer of strong men and women"

// Hon

Om ditten och datten

Hej på er från soliga Hufvudstaden


Fyra veckor har gått sedan vi återgick till arbetet. Det blev aldrig något vemodigt inlägg om hur segt det var sätta sig på kontoret, slå upp datorn, börja producera diverse skrivsbordsprodukter med ständiga avbrott för högst tvivelaktiga möten, när både kropp och knopp fullständigt skriver efter att få vara någon annanstans, typ på en sten i skog. Jag tror att många av er känner igen känslan. Men men, man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Gå till kontoret varje dag, le och var glad, samtidigt som man fortsätta gräva ut sig lite smått. Lite som att försöka gräva bort Skåne från resten av Sverige, lite i taget ;)

 Mycket har dock hänt under de här fyra veckorna.

Vi har spenderat åtskilliga timmar i skogen. Hela frysen är full med diverse bär, äppelmos, gädda, abborre, och annat smått och gott. Så mycket sylt som jag har kokat i år… Preppern i mig fullständigt njuter av kunna fylla hylla efter hylla med diverse syltburkar, torkade frukt och annan mat som ska kunna användas i vintern när Hufvudstaden kollapsar efter vinterns första ordentliga snöstorm hehe. Nästa vecka ska jag ta tag i rönnbär och nypon. Rönnbärsgelé ska kokas och eget nyponpulver ska göras i ordning.

 Nästa vecka börjar Han på en ny arbetsplats. Helt nya arbetsuppgifter, nya kollegor och en högre lön. Just nu svävar Han på småmoln över att inte behöva gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.


Det är numera inte många dagar kvar till starten av mitt allra första 100 miles lopp. Just nu är det väldigt mycket ångest, förtvivlan och inköp av diverse gear som på något magiskt sätt ska hjälpa mig att klara av det där förbaskade loppet. Japp, jag försöker kompensera för uteblivna träningstimmar med prylar. Och då har jag ändå tränat som en galning de senaste månaderna. Det där med att försöka kombinera ett heltidsjobb med ultralöpning och en hög andra intressen inte alltid är en så lyckad kombination…Det blir säkert bra det där.

 Häromveckan fick vi mejl från Stockholms universitet. Vi hade tidigare i somras anmält intresse till att arbeta som provledare på Högskoleprovet och nu har vi alltså fått besked om att båda hade kommit med. Ett välkommet extraknäck som dessutom kan bli ganska kul. Känns bra att ha lyckats få in foten i systemet eftersom det innebär en extra inkomst två gånger per år.

 Ingen någorlunda aktieintresserad individ har nog missat EQT:s börsintroduktion tidigare i veckan. Så hur gjorde Utbrytningen? Jo, undertecknad tecknade upp sig på 300 teckningsrätter och blev tilldelad lika många. Aktierna såldes under första handelsdagen och resulterade i en fin vinst på över 5000 kr. Pengarna återinvesterades på studs i Kinnevik aktier. Det är bara att tacka och bocka. Jag är fullt medveten om att vi spelar i en helt annan liga och att 5000 kr i vinst i mångas ögon inte är så mycket att snacka om, men för en glad amatör så var det en häftig känsla att få känna sig som en liiiiten börshaj.

 Typ så. Imorgon blir det övertidsarbete vilket kommer att ge ett välbehövligt extra klirr i kassan nästa månad. Och på söndag är det dags att inleda projekt ”Rensning 3.0.” Vi körde Rensning 2.0 i våras och då kändes det som att halva bohaget hade strykt med. Men tydligen inte. Jag förstår ärligt talat inte varifrån alla saker kommer, det är ett mysterium som jag inte blir klok på ^^


Trevlig helg på er!

Over and out

/Hon

Förhandla med fötterna

Den veckan flög förbi, eller hur?


Vi har varit lite inaktiva den senaste månaden. Det blir så när fokus ligger på att vara ute i naturen, fiska, springa, cykla och på det stora hela göra oss själva lyckliga.


Så kom då den tiden på året då även jag har mitt så kallade lönesamtal. Eftersom även jag jobbar för en statlig arbetsgivare så har jag inga illusioner om lönesamtalets betydelse. Det handlar om att jag ska informeras om vad arbetsgivaren tycker att min arbetsinsats är värd. Det finns inget utrymme för förhandling oavsett om du är fackligt ansluten eller inte. Därför skiter jag i att vara fackligt ansluten och påverkar min lön på andra sätt.


Årets utdelning i lönesamtalet blev otroliga 500 kr. eller översatt ungefär 1,6 %. Med en inflation på ca 2 % så har jag i realiteten fått en lönesänkning med 0,4 %. Efter att ha konstaterat för chefen att arbetsgivaren i själva verket har sänkt min lön och alltså inte verkar vara så intresserade av min insats så gjorde jag det enda rätta.


Jag börjar på mitt nya jobb den 1:a oktober och höjer min lön med 11 % istället.


Verkligheten är ju att det enda man har att förhandla med när det kommer till lön är sin egen närvaro. Och det enda sättet att påverka sin lön är på vissa arbetsplatser att helt enkelt inse fakta och gå vidare. Därför ägnar jag med gott samvete mina arbetsuppgifter ett minimum av energi den sista månaden och gör sådant som ger mig ett mervärde. Saker som att planera ekonomien, jobba på texter för mina andra projekt och göra listor för vad jag vill åstadkomma med livet.


Minimum wage = minimum effort


// Han

Hur mycket jobb krävs det för att få äta?

Utbrytningen har gjort ett experiment. I dagarna har vi gjort en utflykt till Hans föräldrars stuga med mål att fiska, plocka bär och om tillfälle gavs också svamp.

Tre timmar på sjön gav två fina abborrar, med en tredje som hoppade av precis vid båten, stirrade som ett fån på draget och sedan simmade vidare. Efter rensning så blir det visserligen mat, men knappt mer än en mager lunch. Slutsatsen går att dra att protein kräver störst insats av tid och energi för att införskaffa jämte diverse kolhydrater och annat som samlas är lättare att få ihop i några större kvantiteter.

Fyra timmar i skogen gav ungefär 3 liter bär. Detta är ju något ordentligare och det går i alla fall att lita på att blåbärsriset sitter kvar där man sist såg det.Sommaren har inte varit nådig mot blåbären i denna del av landet och det är glest mellan dem. Det ser dock ut att bli ett ordentligt lingon-år. Något som vi tänker utnyttja om någon månade eller så. Vi hade tur trots allt och hittade att par riktiga guldgruvor där blåbären visserligen inte var så många, men riktigt, riktigt stora istället.

Vi har alltså lagt ungefär en arbetsdag på att dels jaga (fiska) och dels att samla. Så som forntidens folk gjorde. Har vi fått ihop tillräckligt med kalorier för att klara två vuxna människors dagsbehov? Definitivt inte. Detta högst ovetenskapliga experiment visar också vilket nödtvunget liv våra förfäder levde. Varje dag handlade om att kunna samla eller jaga tillräckligt för att klara matintaget fram tills nästa möjlighet gavs att samla och jaga. Inte som nu, där matsamlandet har en högst begränsad uppmärksamhet som kan sammanfattas som: "Vad blir det till middag?".

Vi tror att det är bra att då och då gå utanför sin trygghetszon för att försöka skaffa sig tillskott till matsedeln och också för att inse vilket jobb som faktiskt krävs för att hålla en person mätt och fungerande. Det är inte helt självklart att man kan hålla sig mätt om mataffären inte är öppen och det är nyttigt att inse det med jämna mellanrum!

// Han & Hon

Ibland får man helt enkelt krypa till korset

När man går framåt måste man ibland också ta ett steg tillbaka.


När vi planerade för 2019 så bestämde vi att vi inte skulle dra på oss några nya avbetalningar. Inga nya krediter eller köpa dyra saker i onödan.


Jag hade i detta också räknat med att den Macbook Pro som jag har haft i nästan sex år skulle vänta ytterligare ett år med att begå hara kiri. Sådan tur hade jag nu inte och fyra månader in i det nya året gav den upp andan för att springa på de sälla jaktmarkerna.


Efter ett par månader med delad vårdnad av Hennes dator så blev det uppenbart att det inte skulle fungera. Jag använder datorn till att spela in och redigera musik, video och diverse andra projekt inom spel och liknande. Något som hennes stackars laptop helt enkelt inte orkar med. Dylikt arbete tar ju också en hel del tid, någon som Hon inte alltid heller orkar med.

Så jakten fick alltså börja efter någonting nytt. Jag insåg snabbt att det skulle behöva bli på avbetalning eftersom kassorna alltjämt ekar ganska tomma när vi amorterar dryga 20 000 kr i månaden. Det fick inte vara så billigt att det inte var användbart men inte heller så dyrt att det skulle vara omöjligt att betala igen när blancoskulderna väl var reglerade. 

Jaq er tuf.

Och när vi nu kommer till att handla datorer som orkar med videoredigering, streaming och musikproduktion, och då i synnerhet laptops, så är det inte billigt. Prosumer-segmentet är helt uteslutet. Jag har inte råd att handla en Macbook för 30 000 kr även om jag gör det på avbetalning. Dessutom är jag less på Apple och vill bryta mig ur deras ekosystem. Det var alltså dags för en återgång till mitt kära Windows som har varit en trogen kompanjon sedan jag började pilla med datorer som sjuåring. Återstår gör då gaming-segmentet. Var annars går det att få en sexkärnig  processor och ett fläskigt grafikkort, 16 Gb RAM och fungerande, om än högljudd, kylning till det hela? Efter att ha sorterat bort både det som var allt för dyrt (även gaminghårdvara blir lite väl saftigt ) och det som var alldeles för fult (typ MSI's vederstyggliga skapelser) så fastnade jag för en inte alltför ful men rejäl burk ifrån ASUS. De kallar den för TUF GAMING och jag känner mig ju ganska tuff så det passade ju bra.


Så nu är jag återigen på knä framför Mammons altare (Klarna), med 11 000 kr i konsumentkredit men med ett fungerande verktyg i knäet som förhoppningsvis kan bidra till att skapa ytterligare inkomstströmmar.

Sensmoralen måste väl någonstans vara att det ibland behöver få kosta, för att det billiga alternativet inte pallar. Och om man faktiskt måste ha någonting nu, nu, nu, så får det vara värt att ta det på en kort kredit om man har en betalningsplan som håller. Allt är inte svart eller vitt helt enkelt.

// Han