Jag gör som alla andra och börjar med att slänga en arg blick på denna importerade högtid. Sen kan jag sansa mig något och konstatera att Utbrytningen har löst 2019 års julklappar till kaffepengar och dessutom ganska konservativt. Och då är det ändå julklappar som vi har klurat på länge till nära och kära som vi lyckades få för halva priset och mindre.
Så helt dumt var det inte. Det negativa med BF och liknande reor är när man helt enkelt handlar mer. Vi har handlat saker som vi ändå skulle ha köpt och känner inte att vi rycktes med och tokspenderade.
Själv har jag införskaffat en gps-klocka till nästa års löpning, vandring, cykling och simning (mer om detta i ett senare inlägg). Något som jag ändå har planerat under en längre tid. Ett par nya Fivefingers åkte med i år eftersom mitt förra par kastade in handduken i somras. Båda produkterna köptes in till halva nypriset eftersom det är utgående modeller som inte är lika sexiga som nästa års modeller såklart.
Så att utnyttja reor är inte i sig dåligt. Det är när man helt enkelt rycks med och handlar saker som inte var planerade inköp och som man inte hade köpt till fullpris. Däremot finns det en ekonomisk poäng med att koncentrera sina inköp till reor och spendera mindre pengar däremellan. Detta förutsätter såklart att man har någorlunda koll på vilka priser som faktiskt är nedsatta och vilka som bara är ändrade från vitt till rött för reans skull.
Helt enkelt. Var på er vakt!
// Han
tisdag 3 december 2019
söndag 1 december 2019
När livet kommer emellan
Det går alldeles för lång tid mellan varje inlägg. Det grämer mig en hel del. Tanken med bloggen är att den ska fundera som en dagbok. Men som livet är nu så finns det varken tid eller ork till att först sitta framför datorn på kontoret i X antal timmar för att sedan komma hem och behöva öppna datorn på nytt. Och det störiga är att det inte är så att vi inte har något att skriva om, det är bara det att orken inte finns där, helt enkelt för att livet kommer emellan.
Tjänsteresorna har avlöst varandra en efter en. Både Han och Hon har för närvarande väldigt intensiva perioder på jobbet. Klättringen på den så kallade karriärstegen sker just nu i rasande fart vilket också innebär att vi måste arbeta väldigt mycket. Det kan kännas kontraproduktivt ur ett FIRE-perspektiv att spendera så mycket extra tid på kontoret. Dock så tycker vi om våra jobb, och den insatsen vi lägger in nu kommer att ge oss högre löner, vilket i sin tur påverkar både våra amorterings- och sparmöjligheter. Så vi kör på.
En annan rolig sak som har hänt de senaste veckorna är att vårt smådjursbestånd har utökats i och med att vi tog in en omplacering som verkligen behövde få komma till ett nytt hem. Det har tagit ganska mycket tid att etablera den nya smådjursligisten, men hon har kommit in i sin nya familj väldigt bra och det märks hur hon mycket tryggare hon blir för varje dag som går.
För ganska exakt fyra veckor sedan slog jag rejält i ena knät under mitt tappra försök att besegra Kullamannen. Knät gick inte att böja överhuvudtaget. En vanlig promenad var en utmaning och att försöka springa var det inte tal om. Idag, en månad senare, kunde jag obehindrat avnjuta en löprunda på 1,5 mil på snöklädda skogsstigar. Så till er löpare där ute, underskatta inte nyttan med pilatesbollar, bosubollar och gummiband. De gör underverk, trots att övningsutförandet oftast är rätt trist och enformigt. Men med knät så gott som återställt är det nu åter igen full fart med träning och löpning inför nästa års säsong.
Mitt i allt det här har undertecknad också lyckats med konststycket att bli uttagen till att bli träningsledare på en gymkedja i närheten. Så nu väntar några månader med studier i anatomi, fysiologi, ledarskap och träningsupplägg. Det är en dröm som går i uppfyllelse och jag ser fram emot det hela med en skräckblandad förtjusning. Sedan kan man ju så klart fundera på om det är klokt eller inte att låta en smått masochistisk ultralöpare med en förkärlek för långa och vidriga löparpass, att leda pass för normala motionärer, men det blir säkert bra det här (hehe). Förutom det här uppenbara om att jag nu äntligen tar steget till att börja arbeta med en av mina hobbies så är en annan bra aspekt med det hela är att jag inte längre behöver betala för något träningskort, vilket ger en besparing på närmare 4000 kr per år.
Med handen på hjärtat så har ekonomin inte varit en prioriterad fråga den här hösten. Vi sköter våra amorteringar och vårt sparande. Amorteringen har vi dock behövt att minska dels på grund av oväntade utgifter såsom nya vinterdäck, återbetalning för förbrukade semesterdagar till Hans gamla arbetsgivare samt oväntat nog (eller inte) inköp av konsertbiljetter till ett par hårdrockskonserter nästa år och dels för att vi har prioriterat att fixa vissa saker hemma.
Utbrytningen har som bekant lämnat både facket och A-kassa. Man kan tycka vad man vill om det, men det är ett val som passar oss. Undertecknad har sedan utträdet ur A-kassan lagt undan en summa motsvarande månadsavgiften på ett sparkonto med en ränta på 0,65 %, vilket i praktiken innebär en konstant värdeminskning. Så nu har detta månadssparande flyttats över till ett eget ISK som numera investeras i XACT Högutdelande. Ska bli spännande att se hur mycket pengar det faktiskt blir om några år.
Det är typ det här som just nu händer i Utbrytningens liv. Nu ska vi sätta upp adventsljusstakar och eventuella utnyttja de sista timmarna av Black Friday-Weekend-Days-Whatever till att beställa ett par återstående julklappar.
Over and out!
//Hon
Tjänsteresorna har avlöst varandra en efter en. Både Han och Hon har för närvarande väldigt intensiva perioder på jobbet. Klättringen på den så kallade karriärstegen sker just nu i rasande fart vilket också innebär att vi måste arbeta väldigt mycket. Det kan kännas kontraproduktivt ur ett FIRE-perspektiv att spendera så mycket extra tid på kontoret. Dock så tycker vi om våra jobb, och den insatsen vi lägger in nu kommer att ge oss högre löner, vilket i sin tur påverkar både våra amorterings- och sparmöjligheter. Så vi kör på.
En annan rolig sak som har hänt de senaste veckorna är att vårt smådjursbestånd har utökats i och med att vi tog in en omplacering som verkligen behövde få komma till ett nytt hem. Det har tagit ganska mycket tid att etablera den nya smådjursligisten, men hon har kommit in i sin nya familj väldigt bra och det märks hur hon mycket tryggare hon blir för varje dag som går.
För ganska exakt fyra veckor sedan slog jag rejält i ena knät under mitt tappra försök att besegra Kullamannen. Knät gick inte att böja överhuvudtaget. En vanlig promenad var en utmaning och att försöka springa var det inte tal om. Idag, en månad senare, kunde jag obehindrat avnjuta en löprunda på 1,5 mil på snöklädda skogsstigar. Så till er löpare där ute, underskatta inte nyttan med pilatesbollar, bosubollar och gummiband. De gör underverk, trots att övningsutförandet oftast är rätt trist och enformigt. Men med knät så gott som återställt är det nu åter igen full fart med träning och löpning inför nästa års säsong.
Mitt i allt det här har undertecknad också lyckats med konststycket att bli uttagen till att bli träningsledare på en gymkedja i närheten. Så nu väntar några månader med studier i anatomi, fysiologi, ledarskap och träningsupplägg. Det är en dröm som går i uppfyllelse och jag ser fram emot det hela med en skräckblandad förtjusning. Sedan kan man ju så klart fundera på om det är klokt eller inte att låta en smått masochistisk ultralöpare med en förkärlek för långa och vidriga löparpass, att leda pass för normala motionärer, men det blir säkert bra det här (hehe). Förutom det här uppenbara om att jag nu äntligen tar steget till att börja arbeta med en av mina hobbies så är en annan bra aspekt med det hela är att jag inte längre behöver betala för något träningskort, vilket ger en besparing på närmare 4000 kr per år.
 |
| Vintur. |
Med handen på hjärtat så har ekonomin inte varit en prioriterad fråga den här hösten. Vi sköter våra amorteringar och vårt sparande. Amorteringen har vi dock behövt att minska dels på grund av oväntade utgifter såsom nya vinterdäck, återbetalning för förbrukade semesterdagar till Hans gamla arbetsgivare samt oväntat nog (eller inte) inköp av konsertbiljetter till ett par hårdrockskonserter nästa år och dels för att vi har prioriterat att fixa vissa saker hemma.
Utbrytningen har som bekant lämnat både facket och A-kassa. Man kan tycka vad man vill om det, men det är ett val som passar oss. Undertecknad har sedan utträdet ur A-kassan lagt undan en summa motsvarande månadsavgiften på ett sparkonto med en ränta på 0,65 %, vilket i praktiken innebär en konstant värdeminskning. Så nu har detta månadssparande flyttats över till ett eget ISK som numera investeras i XACT Högutdelande. Ska bli spännande att se hur mycket pengar det faktiskt blir om några år.
Det är typ det här som just nu händer i Utbrytningens liv. Nu ska vi sätta upp adventsljusstakar och eventuella utnyttja de sista timmarna av Black Friday-Weekend-Days-Whatever till att beställa ett par återstående julklappar.
Over and out!
//Hon
tisdag 5 november 2019
Besegrade av berget
Det här är ingen träningsblogg, så det här inlägget får bli ett undantag :)
Och så var det äntligen dags.
Förra helgen utgjorde kulmen för flera månaders träning, planering, drömmar, ångest, hopp och förtvivlan. Ett av våra mål för året var att starta i, och förhoppnings klara av, Kullamannen ultra 100 miles "Himmel, Hav & Helvete". Drömmen var så klart att få den där ringen som många ultralöpare suktar efter. Vi visste att vi egentligen tog oss vatten över huvudet, men någon gång måste man helt enkelt ta tjuren vid hornen och bara våga.
Raceveckan började inte bra för undertecknad. Feber, ont i halsen och begynnande förkylning är inga bra förutsättningar om man ska starta i ett av Sveriges tuffaste lopp. Och jag som i vanliga fall aldrig blir förkyld! Ett helt arsenal av diverse huskurer tillämpades dagarna före loppet. Jag har käkat rå vitlök, ingefära, citroner, apelsiner, druckit flera liter av diverse örtteer, inhalerat potatisvattenånga, gjort honungsomslag m.m. m.m. Är man desperat så är man. Förkylningen släppte och vi kunde starta tillsammans med cirka 400 andra förväntansfulla löpare.
Med start i Båstad och, efter flera varv på Kullahalvön, avslutning i Mölle går loppet genom 3 kommuner och 12 naturreservat. Över 4000 höjdmeter och dessutom, året till ära, med en förlängd distans från 160 till 174 km. Det blåste motvind hela vägen. Det regnade. Det var lerigt. Det var mörkt. Det var kallt. Benen och rumpan värkte i backarna. Det var brutalt och hänsynslöst. Rått men vackert. Och alldeles alldeles underbart.
Jag var förberedd från topp till tå och mentalt redo för en lång och hård kamp. Men det blev ingen ring. Efter några mil i mörkret halkade jag i gyttjan, ramlade och slog ena knäet i en sten. Knäet antog den eminenta formen av en BOLL och vägrade att böja sig, inte ens några grader. Det hela blev genast lite mer svårjobbat och dessutom ser det så löjligt ut när man försöker springa med ett rakt ben som släpar efter. Två mil senare blev det ohållbart, och jag hade ingen som helst lust med att paja något permanent och riskera att dra på mig en långvarig knäskada. Det blev slutet för mitt äventyr på berget och jag med svansen mellan benen fick erkänna mig besegrad av Kullamannen.
Hans resa avslutades också i förtid på grund av kramper som inte släppte och gjorde det omöjligt att fortsätta springa.
Det var väldigt vemodigt att lämna Mölle, men vi är ändå stolta över våra prestationer. Vilken energiurladdning! Det blev en bra övning i att inte ta någonting för givet. Vi blev besegrade av berget och vi var inte värda att bära ringen för den här gången. Det här blev året då Kullamannen vann. Närmare 72 % fick bryta loppet och endast ett fåtal klarade av att ta sig i mål.
Jag har hela det här året drömt om att halvvägs in i loppet möta soluppgången vid Kullens fyr. Att se den uppgående novembersolen, titta ut över havet och sedan fortsätta springa den återstående sträckan in i mål. Så bidde det icke. Istället väntar flera veckor med knärehab (dagens promenad på cirka 6 km var minst sagt en intressant upplevelse).
Därefter börjar uppladdningen inför nästa år.
De flesta normala människor som har sinnet i behåll inser nog efter en sådan erfarenhet att deltagandet i såna här lopp är dumt, väldigt dumt. Men vi är nog inte som alla andra. Anmälningsavgiften till nästa års 100 miles betalades redan i söndags. Varför amortera när man kan lägga 4000 kr på anmälningsavgifter och coola race t-shirts?
Vem vet, vi kanske ses på startlinjen den 30 oktober 2020?
"This was a monster, a slayer of strong men and women"
// Hon
Och så var det äntligen dags.
Förra helgen utgjorde kulmen för flera månaders träning, planering, drömmar, ångest, hopp och förtvivlan. Ett av våra mål för året var att starta i, och förhoppnings klara av, Kullamannen ultra 100 miles "Himmel, Hav & Helvete". Drömmen var så klart att få den där ringen som många ultralöpare suktar efter. Vi visste att vi egentligen tog oss vatten över huvudet, men någon gång måste man helt enkelt ta tjuren vid hornen och bara våga.
Raceveckan började inte bra för undertecknad. Feber, ont i halsen och begynnande förkylning är inga bra förutsättningar om man ska starta i ett av Sveriges tuffaste lopp. Och jag som i vanliga fall aldrig blir förkyld! Ett helt arsenal av diverse huskurer tillämpades dagarna före loppet. Jag har käkat rå vitlök, ingefära, citroner, apelsiner, druckit flera liter av diverse örtteer, inhalerat potatisvattenånga, gjort honungsomslag m.m. m.m. Är man desperat så är man. Förkylningen släppte och vi kunde starta tillsammans med cirka 400 andra förväntansfulla löpare.
Med start i Båstad och, efter flera varv på Kullahalvön, avslutning i Mölle går loppet genom 3 kommuner och 12 naturreservat. Över 4000 höjdmeter och dessutom, året till ära, med en förlängd distans från 160 till 174 km. Det blåste motvind hela vägen. Det regnade. Det var lerigt. Det var mörkt. Det var kallt. Benen och rumpan värkte i backarna. Det var brutalt och hänsynslöst. Rått men vackert. Och alldeles alldeles underbart.
Jag var förberedd från topp till tå och mentalt redo för en lång och hård kamp. Men det blev ingen ring. Efter några mil i mörkret halkade jag i gyttjan, ramlade och slog ena knäet i en sten. Knäet antog den eminenta formen av en BOLL och vägrade att böja sig, inte ens några grader. Det hela blev genast lite mer svårjobbat och dessutom ser det så löjligt ut när man försöker springa med ett rakt ben som släpar efter. Två mil senare blev det ohållbart, och jag hade ingen som helst lust med att paja något permanent och riskera att dra på mig en långvarig knäskada. Det blev slutet för mitt äventyr på berget och jag med svansen mellan benen fick erkänna mig besegrad av Kullamannen.
Hans resa avslutades också i förtid på grund av kramper som inte släppte och gjorde det omöjligt att fortsätta springa.
Det var väldigt vemodigt att lämna Mölle, men vi är ändå stolta över våra prestationer. Vilken energiurladdning! Det blev en bra övning i att inte ta någonting för givet. Vi blev besegrade av berget och vi var inte värda att bära ringen för den här gången. Det här blev året då Kullamannen vann. Närmare 72 % fick bryta loppet och endast ett fåtal klarade av att ta sig i mål.
Jag har hela det här året drömt om att halvvägs in i loppet möta soluppgången vid Kullens fyr. Att se den uppgående novembersolen, titta ut över havet och sedan fortsätta springa den återstående sträckan in i mål. Så bidde det icke. Istället väntar flera veckor med knärehab (dagens promenad på cirka 6 km var minst sagt en intressant upplevelse).
Därefter börjar uppladdningen inför nästa år.
De flesta normala människor som har sinnet i behåll inser nog efter en sådan erfarenhet att deltagandet i såna här lopp är dumt, väldigt dumt. Men vi är nog inte som alla andra. Anmälningsavgiften till nästa års 100 miles betalades redan i söndags. Varför amortera när man kan lägga 4000 kr på anmälningsavgifter och coola race t-shirts?
Vem vet, vi kanske ses på startlinjen den 30 oktober 2020?
"This was a monster, a slayer of strong men and women"
// Hon
fredag 27 september 2019
Om ditten och datten
Hej på er från soliga Hufvudstaden
Fyra veckor har gått sedan vi återgick till arbetet. Det blev aldrig något vemodigt inlägg om hur segt det var sätta sig på kontoret, slå upp datorn, börja producera diverse skrivsbordsprodukter med ständiga avbrott för högst tvivelaktiga möten, när både kropp och knopp fullständigt skriver efter att få vara någon annanstans, typ på en sten i skog. Jag tror att många av er känner igen känslan. Men men, man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Gå till kontoret varje dag, le och var glad, samtidigt som man fortsätta gräva ut sig lite smått. Lite som att försöka gräva bort Skåne från resten av Sverige, lite i taget ;)
Mycket har dock hänt under de här fyra veckorna.
Vi har spenderat åtskilliga timmar i skogen. Hela frysen är full med diverse bär, äppelmos, gädda, abborre, och annat smått och gott. Så mycket sylt som jag har kokat i år… Preppern i mig fullständigt njuter av kunna fylla hylla efter hylla med diverse syltburkar, torkade frukt och annan mat som ska kunna användas i vintern när Hufvudstaden kollapsar efter vinterns första ordentliga snöstorm hehe. Nästa vecka ska jag ta tag i rönnbär och nypon. Rönnbärsgelé ska kokas och eget nyponpulver ska göras i ordning.
Nästa vecka börjar Han på en ny arbetsplats. Helt nya arbetsuppgifter, nya kollegor och en högre lön. Just nu svävar Han på småmoln över att inte behöva gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.
Det är numera inte många dagar kvar till starten av mitt allra första 100 miles lopp. Just nu är det väldigt mycket ångest, förtvivlan och inköp av diverse gear som på något magiskt sätt ska hjälpa mig att klara av det där förbaskade loppet. Japp, jag försöker kompensera för uteblivna träningstimmar med prylar. Och då har jag ändå tränat som en galning de senaste månaderna. Det där med att försöka kombinera ett heltidsjobb med ultralöpning och en hög andra intressen inte alltid är en så lyckad kombination…Det blir säkert bra det där.
Häromveckan fick vi mejl från Stockholms universitet. Vi hade tidigare i somras anmält intresse till att arbeta som provledare på Högskoleprovet och nu har vi alltså fått besked om att båda hade kommit med. Ett välkommet extraknäck som dessutom kan bli ganska kul. Känns bra att ha lyckats få in foten i systemet eftersom det innebär en extra inkomst två gånger per år.
Ingen någorlunda aktieintresserad individ har nog missat EQT:s börsintroduktion tidigare i veckan. Så hur gjorde Utbrytningen? Jo, undertecknad tecknade upp sig på 300 teckningsrätter och blev tilldelad lika många. Aktierna såldes under första handelsdagen och resulterade i en fin vinst på över 5000 kr. Pengarna återinvesterades på studs i Kinnevik aktier. Det är bara att tacka och bocka. Jag är fullt medveten om att vi spelar i en helt annan liga och att 5000 kr i vinst i mångas ögon inte är så mycket att snacka om, men för en glad amatör så var det en häftig känsla att få känna sig som en liiiiten börshaj.
Typ så. Imorgon blir det övertidsarbete vilket kommer att ge ett välbehövligt extra klirr i kassan nästa månad. Och på söndag är det dags att inleda projekt ”Rensning 3.0.” Vi körde Rensning 2.0 i våras och då kändes det som att halva bohaget hade strykt med. Men tydligen inte. Jag förstår ärligt talat inte varifrån alla saker kommer, det är ett mysterium som jag inte blir klok på ^^
Trevlig helg på er!
Over and out
/Hon
Fyra veckor har gått sedan vi återgick till arbetet. Det blev aldrig något vemodigt inlägg om hur segt det var sätta sig på kontoret, slå upp datorn, börja producera diverse skrivsbordsprodukter med ständiga avbrott för högst tvivelaktiga möten, när både kropp och knopp fullständigt skriver efter att få vara någon annanstans, typ på en sten i skog. Jag tror att många av er känner igen känslan. Men men, man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Gå till kontoret varje dag, le och var glad, samtidigt som man fortsätta gräva ut sig lite smått. Lite som att försöka gräva bort Skåne från resten av Sverige, lite i taget ;)
Mycket har dock hänt under de här fyra veckorna.
Vi har spenderat åtskilliga timmar i skogen. Hela frysen är full med diverse bär, äppelmos, gädda, abborre, och annat smått och gott. Så mycket sylt som jag har kokat i år… Preppern i mig fullständigt njuter av kunna fylla hylla efter hylla med diverse syltburkar, torkade frukt och annan mat som ska kunna användas i vintern när Hufvudstaden kollapsar efter vinterns första ordentliga snöstorm hehe. Nästa vecka ska jag ta tag i rönnbär och nypon. Rönnbärsgelé ska kokas och eget nyponpulver ska göras i ordning.
Nästa vecka börjar Han på en ny arbetsplats. Helt nya arbetsuppgifter, nya kollegor och en högre lön. Just nu svävar Han på småmoln över att inte behöva gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.
Det är numera inte många dagar kvar till starten av mitt allra första 100 miles lopp. Just nu är det väldigt mycket ångest, förtvivlan och inköp av diverse gear som på något magiskt sätt ska hjälpa mig att klara av det där förbaskade loppet. Japp, jag försöker kompensera för uteblivna träningstimmar med prylar. Och då har jag ändå tränat som en galning de senaste månaderna. Det där med att försöka kombinera ett heltidsjobb med ultralöpning och en hög andra intressen inte alltid är en så lyckad kombination…Det blir säkert bra det där.
Häromveckan fick vi mejl från Stockholms universitet. Vi hade tidigare i somras anmält intresse till att arbeta som provledare på Högskoleprovet och nu har vi alltså fått besked om att båda hade kommit med. Ett välkommet extraknäck som dessutom kan bli ganska kul. Känns bra att ha lyckats få in foten i systemet eftersom det innebär en extra inkomst två gånger per år.
Ingen någorlunda aktieintresserad individ har nog missat EQT:s börsintroduktion tidigare i veckan. Så hur gjorde Utbrytningen? Jo, undertecknad tecknade upp sig på 300 teckningsrätter och blev tilldelad lika många. Aktierna såldes under första handelsdagen och resulterade i en fin vinst på över 5000 kr. Pengarna återinvesterades på studs i Kinnevik aktier. Det är bara att tacka och bocka. Jag är fullt medveten om att vi spelar i en helt annan liga och att 5000 kr i vinst i mångas ögon inte är så mycket att snacka om, men för en glad amatör så var det en häftig känsla att få känna sig som en liiiiten börshaj.
Typ så. Imorgon blir det övertidsarbete vilket kommer att ge ett välbehövligt extra klirr i kassan nästa månad. Och på söndag är det dags att inleda projekt ”Rensning 3.0.” Vi körde Rensning 2.0 i våras och då kändes det som att halva bohaget hade strykt med. Men tydligen inte. Jag förstår ärligt talat inte varifrån alla saker kommer, det är ett mysterium som jag inte blir klok på ^^
Trevlig helg på er!
Over and out
/Hon
tisdag 10 september 2019
Förhandla med fötterna
Den veckan flög förbi, eller hur?
Vi har varit lite inaktiva den senaste månaden. Det blir så när fokus ligger på att vara ute i naturen, fiska, springa, cykla och på det stora hela göra oss själva lyckliga.
Så kom då den tiden på året då även jag har mitt så kallade lönesamtal. Eftersom även jag jobbar för en statlig arbetsgivare så har jag inga illusioner om lönesamtalets betydelse. Det handlar om att jag ska informeras om vad arbetsgivaren tycker att min arbetsinsats är värd. Det finns inget utrymme för förhandling oavsett om du är fackligt ansluten eller inte. Därför skiter jag i att vara fackligt ansluten och påverkar min lön på andra sätt.
Årets utdelning i lönesamtalet blev otroliga 500 kr. eller översatt ungefär 1,6 %. Med en inflation på ca 2 % så har jag i realiteten fått en lönesänkning med 0,4 %. Efter att ha konstaterat för chefen att arbetsgivaren i själva verket har sänkt min lön och alltså inte verkar vara så intresserade av min insats så gjorde jag det enda rätta.
Jag börjar på mitt nya jobb den 1:a oktober och höjer min lön med 11 % istället.
Verkligheten är ju att det enda man har att förhandla med när det kommer till lön är sin egen närvaro. Och det enda sättet att påverka sin lön är på vissa arbetsplatser att helt enkelt inse fakta och gå vidare. Därför ägnar jag med gott samvete mina arbetsuppgifter ett minimum av energi den sista månaden och gör sådant som ger mig ett mervärde. Saker som att planera ekonomien, jobba på texter för mina andra projekt och göra listor för vad jag vill åstadkomma med livet.
Minimum wage = minimum effort
// Han
Vi har varit lite inaktiva den senaste månaden. Det blir så när fokus ligger på att vara ute i naturen, fiska, springa, cykla och på det stora hela göra oss själva lyckliga.
Så kom då den tiden på året då även jag har mitt så kallade lönesamtal. Eftersom även jag jobbar för en statlig arbetsgivare så har jag inga illusioner om lönesamtalets betydelse. Det handlar om att jag ska informeras om vad arbetsgivaren tycker att min arbetsinsats är värd. Det finns inget utrymme för förhandling oavsett om du är fackligt ansluten eller inte. Därför skiter jag i att vara fackligt ansluten och påverkar min lön på andra sätt.
Årets utdelning i lönesamtalet blev otroliga 500 kr. eller översatt ungefär 1,6 %. Med en inflation på ca 2 % så har jag i realiteten fått en lönesänkning med 0,4 %. Efter att ha konstaterat för chefen att arbetsgivaren i själva verket har sänkt min lön och alltså inte verkar vara så intresserade av min insats så gjorde jag det enda rätta.
Jag börjar på mitt nya jobb den 1:a oktober och höjer min lön med 11 % istället.
Verkligheten är ju att det enda man har att förhandla med när det kommer till lön är sin egen närvaro. Och det enda sättet att påverka sin lön är på vissa arbetsplatser att helt enkelt inse fakta och gå vidare. Därför ägnar jag med gott samvete mina arbetsuppgifter ett minimum av energi den sista månaden och gör sådant som ger mig ett mervärde. Saker som att planera ekonomien, jobba på texter för mina andra projekt och göra listor för vad jag vill åstadkomma med livet.
Minimum wage = minimum effort
// Han
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)