fredag 9 juli 2021

Om vikten av att ständigt befinna sig i rörelse

 Om man ser sig om i världen så befinner sig verkligheten alltid i rörelse. Energi omvandlas till rörelse, tankar, värme etc. ad infitium. Så vad händer då när man slutar röra sig? Det mesta som slutar röra på sig gör det för att det helt enkelt har dött. Så vad säger det om en själv som person när man inser att man inte har befunnit sig i ett tillstånd av utveckling utan i ett tillstånd av stagnation? Är man helt enkelt på väg att dö men neuronerna har inte fattat det än? Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev / sade det (det kan ha varit Jordan Peterson) men det som sades var att den moderna mannen dör vid 25 och fortsätter andas i 50 år till.

Under det gångna året så har det funnits en del anledning till att tänka på dylika saker och tyvärr har jag ofta kommit fram till att om jag inte redan är död så har jag under stora delar av livet hittills i vart fall varit döende. Jag har alltid lidit av en stor brist på intern motivation och ofta bara åstadkommit någonting när någon annan har haft förväntningar på mig. Under det senaste året har jag oftare och oftare känt att jag vill göra saker för att JAG vill göra dem. Det kanske har varit väldigt nyttigt att vara mer eller mindre isolerad med sina tankar i perioder och helt enkelt tvingats ta itu med sidor av mig själv som jag uppriktigt sagt tycker jävligt illa om.

Sparandet har väl inte direkt varit någon prioritet men nu görs det i alla fall någonting vettigt med pengarna, så som att investera i utrustning som hjälper mig att lära mig mer om saker jag är intresserad av på riktigt eller upplevelser som vi båda faktiskt VILL ha och inte bara en massa standardskit som vi egentligen inte bryr oss om.

Mycket rörigt inlägg. Men jag är ringrostig så man får hålla till godo tills ångan är uppe igen!


// Han