Jag är anställd på en statlig arbetsplats där lönepotten brukar ligga på sisådär 2 % per år. Medelåldern är hög, likaså lönerna, och majoriteten av medarbetarna är experter inom sina respektive områden. Jag kom till arbetsplatsen som väldigt ung (yngst av alla i nästan två år) och relativt nyexad. Att ingångslönen var väldigt låg i förhållande till mina kollegor var ingenting jag tänkte så mycket på då, var mest överlycklig över att ha fått en tillsvidareanställning på en drömarbetsplats.
Årets lönesamtal var det 4e i ordningen och jag fick åter igen höra från chefen att jag överpresterade inom samtliga bedömningsområden, att jag presterar långt över förväntan och i många fall så mycket bättre än mina äldre och mer erfarna kollegor och en massa andra trevliga icke-jantiga bedömningar om min arbetsinsats. Jag kallades för en så kallad "högpresterare". Det är smickrande att höra och det är väldigt kul att arbetsgivaren erkänner ens prestationer.
Men. Det finns alltid ett litet men, och det är lönen. För trots de fina resultaten så tjänar jag måååååånga tusenlappar mindre än mina kollegor. Och då har jag ändå varje år fått en lönehöjning på mellan 4 och 6 % vilket är uppenbart mycket högre än den genomsnittliga 2 %-höjningen.
Jaha? |
Det återstår att se vad årets lönehöjning landar på...
Det enda sättet att få upp lönen kanske helt enkelt är att söka nytt jobb eller att bli chef på samma arbetsplats? Det tål att tänkas på.
Over and out!
//Hon