En hårdrockares bekännelser

Nu kunde vi inte hålla oss längre. Förra veckan råkade (okej, det var ingen slump) vi bränna över 3000 kr på konsertbiljetter till två alldeles fantastiska hårdrocksband som ska turnera nästa år. Är detta verkligen så klokt när vi har 90 000 kr i blancoskulder och har lovat oss själva att bli bättre individer som prioriterar att betala av skulderna framför flyktiga nöjen och allt det där?

Dekadens.

De tidigare årens dekadenta leverne med inköp av konsertbiljetter och resor på kredit är över sedan länge. Vi håller våra amorteringsplaner, och har gjort det till punkt och pricka sedan starten på resan till det nya livet. Vi har varit så extremt fokuserade att det nästan blivit för mycket. Vi kan konstatera att vi inte är gjorda för att leva ett liv som enbart innebär självspäkelse. För att orka med det jobbiga behövs ändå någon slags belöning med jämna mellanrum. Annars är risken stor att man tappar sugen. Att leva som vi gjorde förut är inte ett alternativ, men att leva helt utan lägga de pengarna som behövs på vårt musikintresse funkar inte heller i längden. Vi behöver hitta en balans mellan nytta och nöje, så att livet blir mer hållbart. Då blir det nog också lite lättare att behålla fokus på det där stora målet som vi har framför oss.

Så ses vi på Ullevi den 31 juli 2020 månntro?

//Hon

Extrajobb!

Jag har alltid haft ett musikintresse och har spelat gitarr och elgitarr i över femton år i olika konstellationer eller pysslat med musikproduktion på fritiden. Nu har jag då äntligen lyckats omsätta dessa kunskaper i cash. Med start i förra veckan så vikarierar jag som gitarrlärare på kulturskolan i vår kommun. Eftersom lektionerna ligger på sen eftermiddag och kväll så är det lätt att medelst flextid få det att gå ihop med mitt statliga jobb.


Det är också oändligt mycket mer givande att lära kidsen att spela ett instrument än att skyffla papper på kontoret. Det känns som att detta jobb skapar så många gånger mer lycka i världen än att sitta på arslet i ett kontorslandskap och stirra på meningslösa siffror dag ut och dag in. Kort sagt så blir jag mycket lyckligare av detta. Och för att ytterligare spä på föraktet mot mitt heltidsjobb så är lönen för vikariatet nästan exakt samma per timme som för mitt "riktiga" jobb.


Att spela gitarr och ha kul i femton år och sen börja lära ut instrumentet helt utan en bakomliggande utbildning eller erfarenhet i undervisning är bara värt 500 kr mindre per månad än att läsa en 4,5-årig juristutbildning och dra på sig flera hundra tusen i studielån. Hade jag vetat detta så hade jag skitit i att utbilda mig och satsat på att lära kidsen powerackord resten av livet.

Damn right!

Som det är nu så kan jag få ut några tusen extra i månaden på att rycka in som vikarie och de första månaderna kommer pengarna ironiskt nog gå till att betala av återkravet ifrån just CSN. Ödet har fan ingen humor!


// Han