En hårdrockares bekännelser

Nu kunde vi inte hålla oss längre. Förra veckan råkade (okej, det var ingen slump) vi bränna över 3000 kr på konsertbiljetter till två alldeles fantastiska hårdrocksband som ska turnera nästa år. Är detta verkligen så klokt när vi har 90 000 kr i blancoskulder och har lovat oss själva att bli bättre individer som prioriterar att betala av skulderna framför flyktiga nöjen och allt det där?

Dekadens.

De tidigare årens dekadenta leverne med inköp av konsertbiljetter och resor på kredit är över sedan länge. Vi håller våra amorteringsplaner, och har gjort det till punkt och pricka sedan starten på resan till det nya livet. Vi har varit så extremt fokuserade att det nästan blivit för mycket. Vi kan konstatera att vi inte är gjorda för att leva ett liv som enbart innebär självspäkelse. För att orka med det jobbiga behövs ändå någon slags belöning med jämna mellanrum. Annars är risken stor att man tappar sugen. Att leva som vi gjorde förut är inte ett alternativ, men att leva helt utan lägga de pengarna som behövs på vårt musikintresse funkar inte heller i längden. Vi behöver hitta en balans mellan nytta och nöje, så att livet blir mer hållbart. Då blir det nog också lite lättare att behålla fokus på det där stora målet som vi har framför oss.

Så ses vi på Ullevi den 31 juli 2020 månntro?

//Hon