Två plus två är inte fyra

Så känns det ibland när man jämför vad våra kära politiker säger med vad omvärlden gör eller hur bankerna agerar.

För ungefär ett år sedan basunerades det i valrörelsen ut att den svenska ekonomin "går som tåget". Vilken tur, då fanns det inga problem eller?  Vid samma tid skrevs det ett antal debattartiklar i ämnet som påpekade att Sverige hade ett av de långsammast växande BNP per capita i hela EU. Och då tävlar vi ändå med lyxfällan-ekonomier som Grekland.  I vintras gav regeringen med sig lite och konstaterade att det nog kommer en inbromsning i ekonomin trots allt. Pratet om att Sverige går som ett tåg var helt bortblåst. Ingen anledning till oro dock.

I dagarna konstaterar flera aktörer att inbromsningen kan komma att gå mycket fortare och bli mycket större än vad som hade förutspåtts. Vi kan alltså se början på en ordentlig sättning som kommer påverka hela ekonomin. Regeringen har än så länge ingen åsikt i frågan.

Känslan är att det här mönstret upprepar sig inom område efter område. Först basuneras det ut någonting om hur fantastiskt X är, trots att flera aktörer försöker påpeka brister i argumentationen. Ett tag senare pudlar man och säger att det kanske inte är så fantastiskt som man sa, men i vart fall inte dåligt. Ytterligare något senare så konstaterar något institut som faktiskt kan någonting om frågorna att X är så in i helvete uppåt väggarna fel och att tecknen har funnits där i flera år samt att vilken sexåring som helst som kan plus och minus hade skrikit och dragit i nödbromsen.

Svårläst styre.

Och såhär fortsätter det. I fråga efter fråga duperar man det svenska fårket för att säkra plats för sina politikerfeta rövar i riksdagshuset och nonchalant vifta bort motargumenten som man viftar bort en förrymd fis. När skiten väl träffar fläkten så hade man "ingen aaaning" om att det var så illa ställt. Jorå, det är ju bara det som folk som faktiskt KAN NÅGONTING har försökt att få in i era tröga hjärnor i ett antal månader eller år.

//Han

Riksbanken är fegisar

Idag kom då ännu en skräll. Riksbanken fegar ur och låter bli att höja räntan. IGEN.


Utbrytningen misstänker att man i myndighetens korridorer upplever att man har målat in sig i ett hörn. Den svenska ekonomin har vant sig vid att räntorna är i princip obefintliga och har rättat in sig efter detta. Baksmällan när räntehöjningarna väl är oundvikliga, oavsett hur små, kommer att slå genom både privatekonomierna och näringslivet. Med en tillväxt på nedgående och ett decennium av krisränta bakom sig så vågar man inte rycka plåstret och dra på med en normal ränta. Att ha en vettig räntenivå är i sig ett medel för att kunna parera en plötslig nedgång och dra på ekonomin när det behövs. Ett verktyg som idag inte finns och som behöver återställas. Den svenska ekonomien är lika dopad som en Red Bull-beroende 13-åring som alltid är trött och det spelar ingen roll hur mycket koffein (räntesänkningar) som tillförs. Vederbörande tänder inte till ändå.

Fegisar.

Antalet hushåll som inte fixar en normal ränta i förhållande till sin skuldsättning är kanske inte lika illa som i USA innan 08-kraschen men det skulle likväl bli svettigt i plånböckerna. Det minskade konsumtionsutrymmet skulle sakta in näringslivet märkbart men antagligen inte katastrofalt. Ekonomien skulle rätta in sig efter en normalränta också även om det skulle gnällas en del under omställningen. Det har talats om stålband i finanskretsar och det är nog precis vad som behövs idag. Dels för att behålla kronvärdet och dels för att skapa handlingsutrymme inför en allvarligare, framtida nedgång än den lätta inbromsning som vi upplever just nu.


Det blir såklart extra hundralappar på bolån för alla som "äger" sin bostad. Det är också någonting som kan skapa en faktiskt konkurrenssituation för långivarna och något som också kan lugna ner bostadsmarknaden när folk till slut inser att det _kostar_ att låna pengar. En stabiliserad bostadsmarknad skulle göra att låntagarna börjar se sin bostad som en kostnad istället för som en bankomat eller investering och också anpassar sin betalningsvilja efter detta.


Men det kanske är precis detta som Riksbanken inte vill? Ett folk som tar ansvar för sin ekonomi och anpassar mun efter matsäck och därmed också skapar handlingsfrihet i förhållande till långivare, arbetsgivare och stat är inget man vill se i maktens korridorer.


// Han