Att vara barfota i naturen

Få saker har förändrat mitt sätt att löpa som när jag, skadad och frustrerad, för några år sedan plöjde igenom boken Born to Run på kafferasterna på mitt dåvarande jobb. Jag började experimentera med de festliga Fivefingers-skorna och efter några månader av trial and error så hade benen och fötterna anpassat sig till att faktiskt jobba själva. Istället för att bli omkringfraktade i en bekväm förpackning av gummi och textil, med dämpning nog att ta emot ett paket på interplanetär kollisionskurs. Sedan dess så har jag i princip uteslutande sprungit i antingen FiveFingers, sandaler eller då och då helt barfota. Löpningen har för mig blivit roligare, lättare och mer givande. Jag kan springa oerhört mycket längre än jag någonsin gjorde med uppbyggda moderna löparskor och jag har inte längre problem med knän, korsrygg och höfter, vilket jag hade innan. Innan skiftet så kunde jag inte springa mer än en mil utan att ha ont i höfterna och knäna i flera dagar efteråt. Nu, några år senare så känner jag mig bekväm på distanser på det flerdubbla med den enda följden att jag är trött i benen vid dagens slut.

Det vi pratar om.

Det som har slagit mig i efterhand är att rösterna som höjs emot barfotalöpning, eller minimalistisk löpning förfasar sig så mycket åt någonting de själva sällan har provat på. Det förefaller vara så att de som skriker om att skaderisken är högre för barfotalöpare medvetet eller omedvetet  tittar på fall där den som försöker göra övergången från moderna löparskor till minimalistskor inte tar sig tiden att låta fötterna och underbenen utveckla den muskulatur som krävs. I detta fallet är talesättet krypa-gå-springa mer sant än någonsin.

Fötterna har under årmiljoner anpassat sig efter att springa utan dämpning och det är också därför som fötterna och underbenen i sig är perfekta stötdämpare när de faktiskt får jobba på detta sätt. Moderna dämpning i skorna har funnits i ungefär femtio år och det är orimligt att tänka sig att den mänskliga arten har hunnit rätta in sig efter detta evolutionärt på bara ett par generationer. Det som snarare händer är att barn från det att de är små får fötterna satta i dämpade och uppbyggda skor. Detta gör att den muskulatur som krävs för att fötterna ska fungera som det är tänkt blir underutvecklad. När man sedan får ont senare i livet så tillför man bara mer dämpning, vilket gör att musklerna förtvinar ytterligare.  Då börjar man operera trasiga knän och sätta in inlägg för att avlasta ytterligare. Och saker och ting går sönder ännu mer.

Dock har ingen har vilat sig till en stark och effektiv kropp. Kroppen är gjord för att jobba och går också sönder om den inte blir påfrestad i tillräcklig utsträckning.

// Han