Del 1

Hörnet i soffan börjar blir nersuttet. Du slår på din Apple TV för att titta på det senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet. Du vet att det egentligen är ganska hjärndöd underhållning men det känns som det mesta du orkar med efter en dag i hemmakontoret med uppmärksamheten delad lika mellan jobbets videomöten och diverse bloggar om ekonomi, sparande, hemmafixande och självförverkligande. Du har arbetat hemma för länge nu. Du börjar bli konstig, irriterad och framför allt: uttråkad. Bilden som dyker upp på skärmen är lågupplöst, ryckig och pixlig. ComHems bredband verkar lite trött idag, tänker du, men bildkvalité är trots allt inte avgörande i detta fall. Det bästa med programmet är ju ändå flashbacktråden där det diskuteras livligt kring vilka av deltagarna som är psykopater, utvecklingsstörda eller som kommer att få sällskapa med det motsatta könet tills deras färgrikt beskrivna kroppsdelar trillar av, så fort produktionen är slut. En röst någonstans i ditt undermedvetna ropar på hjälp genom lagren av vardag som på bara några år har fått dig att känna dig som den gråaste människa du har träffat. Det är det här som är zombieapokalypsen alla har pratat om tänker du med lite för mycket allvar för att det ska kännas helt och hållet som ett skämt.

Tv-skärmen fryser till lite för länge och tålamodet tar slut. Med telefonen i ena handen sträcker du dig efter fjärrkontrollen. Det är ändå på play så du kan titta på det senare. Imorgon kanske. När du trycker på knappen slocknar inte bara din Apple TV. Även skärmen på TV:n svartnar. LED-belysningen i hörnet slocknar och lägenheten sänker sig i en röd-orange halvdager, endast upplyst av solen  som sänker sig över Mälaren. Vinandet från torktumlaren avtar i badrummet. Suck. Tvätten kommer behöva hängas upp. Det slitna tvättstället tar upp så mycket plats i lägenheten att du helt har slutat använda det och helt enkelt torktumlar allt. En till sak att göra. Ta hand om. Tvätten  klarar sig en stund, strömmen brukar komma tillbaka efter några minuter och det är nog inte annorlunda den här gången. 

Du häller upp ett glas rosévin och tar med telefonen och en filt ut på balkongen. Våren har kommit på riktigt och det är i alla fall behagligt utomhus. Det har inte regnat på två veckor. En kompakt tystnad slår emot dig. I vanliga fall hörs både pendeltågen och motorvägen ute på balkongen men nu kan du nästan höra blodet som susar i dina egna ådror. Inte ens vinden blåser. Du lyfter telefonen för att se om play fungerar på mobilnätet men möts av ett meddelande om "inget nät". Det är mörkt i de andra husen i området. Det måste vara en större störning. Du tar en klunk vin.

Skit också.

Det var då självaste fan! (bil)

 Tre månader höll det!

Tre månader av ekonomisk shell-shock när vi inte behövde betala på krediter varje månad och sedan slog verkligheten till igen. Som straff för att inte ha en lätt omsättbar ekonomisk buffert så fick vi helt enkelt krypa till korset och skriva upp oss på ETT TILL JÄVLA LÅN(tm). 

Efter nästan 20 000 mil i vår ägo gav så vår obelånade lilla Skoda Octavia en rad väldigt tydliga tecken på att han inte hade för avsikt att vara verksam i detta jordelivet mycket längre. Sådana sköna saker som att elsystemet började lösa ut givare till synes helt slumpmässigt så att instrumentpanelen såg ut so en julgran, skrap och bröt ifrån bakaxeln som lät som att någon faktiskt svarvade metall och ett avgassystem som hängde på ungefär hälften av upphängningspunkterna. Lägg till det ett nästan heltäckande lager av rost på vitala delar så började det hela kännas något osäkert.

Diskussionen kring vad vår nästa fyrhjulade vän skulle vara har puttrat mellan oss en längre tid. En del av oss har viljat handla det billigaste vi hittade som fortfarande hade en motor och fyra (?) hjul typ. Den andra delen av oss hade helst viljat beställa en ny Tesla Model S från fabrik, extra-allt. Båda delarna är helt uppenbart efterblivna.Vi landade någonstans mittemellan och i slutändan behövde vi låna ca 150 000 kr. Så nu är vi begåvade med samma blancoskuld som vi hade innan sommare 2020. Ett halvårs slit i papperskorgen! Frustrerande är bara förnamnet.

Inte vår, men lika ball!

Så till det positiva. Vi har nu en schysst bil. Bilen vi faktiskt köpte blev en Subaru Forester av 2010 års modell. Fyrhjulsdrift, automatväxlad, extrabelysning och i riktigt fint skick. Det är alltså något som är en anin mer ändamålsenligt för att ge oss ut på långfärder med löpning, vandring och andra fysiska aktiviteter i andra änden. Lastutrymmet med fällda säten blir helt plant vilket möjliggör att blåsa upp en bred luftmadrass och övernatta och dessutom få plats med nödvändig packning.

Så på det hela är det väl egentligen ganska skönt att nu ha ett fordon vi känner att vi kan lita på och som lär hålla i alla fall tio år framåt. Även om det är lite surt att vi inte hade en kontant buffert som vi kunde handla för.

// Han   

Måste man ha barn för att spara till dom?

Nu har Utbrytningen tänkt till!

Barnsparande är ju ett begrepp som är välkänt inom den del av bloggosfären som på något sätt berör ekonomi. Ett barnsparande ska man ha. Helst ska man spara hela barnbidraget så att ungen har en sportslig att flytta hemifrån innan 30. Något jag än så länge inte har stött på är tanken på att spara till barnen preemptivt. Många tänker ju sig att i alla fall någon gång i livet stadga sig och bilda familj. I dessa fall så är ju det ekonomiska åtagandet det innebär att yngla av sig något som är givet och mer eller mindre nära förestående.

Barnspeditör

Det är alltså känt att utgiftsposten "barn" kommer att dyka upp och påverka hushållets ekonomi negativt tills miniversionen av dig själv kan stå på egna ben ekonomiskt. Därför borde det också vara en rimlig slutsats att man borde ta höjd för en känd framtida kostnadsökningar, till exempel genom att lite lågmält sätta undan pengar till den lååååångt i förväg. Eventuell tillväxt på pengarna är inte huvudsyftet så länge sparandet behåller sitt värde kontra inflation. Övrig tillväxt är egentligen då mest en bonus. 

Utbrytningen har därför tagit sig i kragen och satt igång ett automagiskt sparande till de eventuella framtida småglinen, som investerar ett par hundralappar i månaden i lågriskfonder. Till att börja med sätter vi pengarna hos Spiltan, sedan får det tuffa på tills vi känner att det finns ett bättre alternativ eller tills det är dags att börja nalla av pengarna. Detta sparande är väl egentligen framförallt tänkt att agera krockkudde för ekonomin när barn kommer in i bilden så att det där omtalade barnbidraget faktiskt kan sparas från dag ett. 

Vad gör resten av bloggosfären som ännu inte har ynglat av sig? Går tankarna i liknande banor eller är vi helt jävla kufiska här på vår kant?

// Han