Och så var det äntligen dags.
Förra helgen utgjorde kulmen för flera månaders träning, planering, drömmar, ångest, hopp och förtvivlan. Ett av våra mål för året var att starta i, och förhoppnings klara av, Kullamannen ultra 100 miles "Himmel, Hav & Helvete". Drömmen var så klart att få den där ringen som många ultralöpare suktar efter. Vi visste att vi egentligen tog oss vatten över huvudet, men någon gång måste man helt enkelt ta tjuren vid hornen och bara våga.
Raceveckan började inte bra för undertecknad. Feber, ont i halsen och begynnande förkylning är inga bra förutsättningar om man ska starta i ett av Sveriges tuffaste lopp. Och jag som i vanliga fall aldrig blir förkyld! Ett helt arsenal av diverse huskurer tillämpades dagarna före loppet. Jag har käkat rå vitlök, ingefära, citroner, apelsiner, druckit flera liter av diverse örtteer, inhalerat potatisvattenånga, gjort honungsomslag m.m. m.m. Är man desperat så är man. Förkylningen släppte och vi kunde starta tillsammans med cirka 400 andra förväntansfulla löpare.
Med start i Båstad och, efter flera varv på Kullahalvön, avslutning i Mölle går loppet genom 3 kommuner och 12 naturreservat. Över 4000 höjdmeter och dessutom, året till ära, med en förlängd distans från 160 till 174 km. Det blåste motvind hela vägen. Det regnade. Det var lerigt. Det var mörkt. Det var kallt. Benen och rumpan värkte i backarna. Det var brutalt och hänsynslöst. Rått men vackert. Och alldeles alldeles underbart.
Jag var förberedd från topp till tå och mentalt redo för en lång och hård kamp. Men det blev ingen ring. Efter några mil i mörkret halkade jag i gyttjan, ramlade och slog ena knäet i en sten. Knäet antog den eminenta formen av en BOLL och vägrade att böja sig, inte ens några grader. Det hela blev genast lite mer svårjobbat och dessutom ser det så löjligt ut när man försöker springa med ett rakt ben som släpar efter. Två mil senare blev det ohållbart, och jag hade ingen som helst lust med att paja något permanent och riskera att dra på mig en långvarig knäskada. Det blev slutet för mitt äventyr på berget och jag med svansen mellan benen fick erkänna mig besegrad av Kullamannen.
Hans resa avslutades också i förtid på grund av kramper som inte släppte och gjorde det omöjligt att fortsätta springa.
Det var väldigt vemodigt att lämna Mölle, men vi är ändå stolta över våra prestationer. Vilken energiurladdning! Det blev en bra övning i att inte ta någonting för givet. Vi blev besegrade av berget och vi var inte värda att bära ringen för den här gången. Det här blev året då Kullamannen vann. Närmare 72 % fick bryta loppet och endast ett fåtal klarade av att ta sig i mål.
Jag har hela det här året drömt om att halvvägs in i loppet möta soluppgången vid Kullens fyr. Att se den uppgående novembersolen, titta ut över havet och sedan fortsätta springa den återstående sträckan in i mål. Så bidde det icke. Istället väntar flera veckor med knärehab (dagens promenad på cirka 6 km var minst sagt en intressant upplevelse).
Därefter börjar uppladdningen inför nästa år.
De flesta normala människor som har sinnet i behåll inser nog efter en sådan erfarenhet att deltagandet i såna här lopp är dumt, väldigt dumt. Men vi är nog inte som alla andra. Anmälningsavgiften till nästa års 100 miles betalades redan i söndags. Varför amortera när man kan lägga 4000 kr på anmälningsavgifter och coola race t-shirts?
Vem vet, vi kanske ses på startlinjen den 30 oktober 2020?
"This was a monster, a slayer of strong men and women"
// Hon
