Släng ballasten!

Under veckan som gått har Utbrytningen gjort en ordentlig insats i skåpen. Vi har rensat ut gamla textilier (spygröna bordstabletter!), porslin, kläder och böcker som aldrig någonsin kommer användas igen. Dubletter av diverse saker som foamrollers och yogamattor har också fått stryka på foten. Hon har städat ur en mängd billiga smycken (nickelallergiker) som aldrig kommer att användas igen och han har samlat ihop en näve böcker och gamla pc-spel. Allt detta har vi idag kört iväg till myrorna. Det känns bra att i alla fall skänka bort dessa saker istället för att kasta dom. Det mesta är ju i fullt fungerande skick men kommer aldrig användas av oss. Då är det roligare om någon annan råkar ha användning för dom och får ut lite glädje. Vi har upptäckt att det faktiskt går att tillämpa vissa delar av Kondo-metoden i detta. Om vi inte riktigt vill ta bort nånting därför att det "var så dyrt" eller "är så speciellt" så behöver vi bara fråga oss om saken i fråga bidrar till att öka den lyckan som vi känner. Om inte så betyder den inte tillräckligt för att ligga kvar i ett mörkt skåp och skräpa.

Alla dessa saker

Dessutom har vi hittat en del saker som vi faktiskt kan kosta på oss böket med att sälja. Däribland en stor Blåklint-servis och vårt gamla skrivbord. Han har också i alla fall ett par gitarrförstärkare och någon gitarr mer än vad Han behöver så de ska nog också gå under klubban någon gång i närtid. Dessutom så har vi fortfarande inte gått igenom några av flyttlådorna från 2017 som garanterat innehåller en hel del saker som inte behöver vara en del av vårt nya liv.

Mycket finns kvar att göra. Vi har tydligen varit rejält sjuka (i huvudet) fram tills nyligen och den här sortens utrensning utplånar i stort sett allt sak-sug! 

// Han & Hon

Vatten, vatten, bara vanligt vatten...

Enligt en blänkare i aftonbladet är numera Norsjö kommuns vattenleverans lika klorerad som din lokala simhall. Dock utan tillhörande procent urin, svett och hudavlagringar ifrån gamla människors fötter. Något som inträffat efter att man slog på stortrumman och klorerade järnet i en av kommunens reservoarer i samband med underhåll.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/VRA9Kp/varning-for-klor-i-norsjos-vatten

Om man har haft lite framförhållning så är detta i sig inget problem eftersom det finns 40-60 l dricksvatten i tryggt förvar i förrådet eller en garderob upptrappat på dunkar. Det är ingen fara att tvätta, diska eller tvätta sig med det kommunala vattnet (och sannolikt inte att dricka det heller om man inte är en liten mes).

Dock kan vi ju ponera att det vore något mer illasinnat, som att någon till exempel vräkt ner ett par djurkadaver i reservoaren för att jävlas med kommunens invånare. I det fallet kan det ju ta lite längre tid att reda ut problemet och det är ännu viktigare att ha de där litrarna med vatten hemma. Framförallt så bygger man en egen buffert att ta av tills kommunen har hittat ett bra ställe att ställa vattentankar på.

Det vi pratar om.

I frågan om hemberedskap handlar det som alltid om att skaffa sig handlingsfrihet. Om det finns ett vattenlager att ta av så blir man mindre beroende av att bli omhändertagen. Detsamma gäller om man själv kan ordna värme, mat och så vidare även vid ett avbrott i ström och vatten. Eftersom inte alla heller kan, vill eller ha tänkt på att ha i alla fall ett minimum av hemberedskap så kan de som faktiskt har sett till att skaffa sig det avlasta samhällsfunktioner som på så sätt frigörs till mer relevanta aktiviteter.

I Hans och Hennes hem finns det för närvarande 40 l dricksvatten upptrappat på två dunkar som roteras en gång i kvartalet. Vi har även lyxen att ha 50 m till en ström del av Mälaren där vi kan filtrera vattnet om något skulle skita sig med det kommunala.

Hur har ni själva gjort? (Ja, jag vet att ni läser bloggen. Statistik ljuger inte :P )

Blubb blubb

// Han

"Man sparar ju så mycket tid..."

Att vara lite händig känns som en dygd som allt mer faller i glömska. På min arbetsplats förvånas jag titt som tätt över kollegor som tar hjälp för allt från att städa upp sin egen skit, till att bygga ihop IKEA-möblerna till att skifta däck på bilen.


Förutom det uppenbara problemet med att varje sådan lejningkostar pengar så leder det i slutändan till att #INGENKANGÖRANÅGONTINGSJÄLV . Folk betalar hundratals kronor om året för att ha sina vinter/sommardäck förvarade på något jävla däckhotell och sedan har de inte ens 20 minuter över för att skifta däck själva. Men det kanske inte ens handlar om att man inte kan. Det kanske handlar om att man inte vill?


Är Svensson så rädd för att smutsa ner sig? Det skulle kunna förklara en hel del. Den gemensamma nämnaren för många av aktiviteterna som folk hellre betalar för än gör själva är att man kan råka smutsa ner sig. Vinterdäck är inte rena efter en säsongs bruk givetvis. Du kan faktiskt få lite träflis på dig när du bygger din högblanka jävla TV-bänk från IKEA. Och om du skulle städa ditt badrum och rensa vattenlåset i ditt handfat själv så skulle du faktiskt behöva känna hur din skit luktar efter en månad i fuktig miljö.


Många arga (kränkta?) män (kvinnor?) talar om den så kallade fjollifieringen av den svenska mannen. Jag skulle vilja hävda att det snarare handlar om en nationell epidemi av lathet och bekvämlighet som vare sig begränsas av kön eller livsåskådning. Ett av utfallen är att de skitiga sakerna hellre hanteras av någon som "ju har betalt för det" så att Svensson inte behöver lyfta blicken ifrån den skärm som de för tillfället sitter begravda i.


Jag har ingen lösning, för den lösningen kräver att själva öppnar ögonen, reser sig ur sin nersuttna soffa och inser vad som håller på att hända. Jag kan bara sitta här en fredagmorgon och spy galla över fenomenet som sådant.


Usch och tvi!


/Han

Saker, saker, saker

Jag kräks lite.



Trots över ett års idogt traderande, loppmarknadsutbjudande, bortskänkande och kastande är lägenheten och förråden fortfarande fyllda med... Ja, vad egentligen? Vi trodde inte att vi var hoarders och antagligen har vi inte varit det heller men det är fascinerande hur mycket saker vi har lyckats samla på oss under ett decennium som sambor. Det verkar som om varje ledig yta sakta men säkert har förvandlats till förvaring av allt ifrån porslin till böcker till textilier som jag själv inte ens förstår syftet med (Hon vet säkert).



Det slående blir när jag tänker över vad jag faktiskt använder. En känslomässigt baserad uppfattning ger att i runda slängar 80 % av allt som i vart fall jag äger skulle kunna gå upp i rök utan att påverka min tillvaro nämnvärt.


Numera har processen vid inköp förändrats något och istället för att det tidigare impulsdrivna "vill ha!" sitter ensamt vid spakarna så följs det oftare av ett mer reserverat "behöver jag?". Då och då så kan det vara så att "VILL VERKLIGEN HA" får överhanden men resultatet har blivit ett lite mer avslappnat förhållningssätt till saker.


Det handlar inte nödvändigtvis om att ha mest eller minst prylar. Det handlar om att de saker jag faktiskt äger ska tillföra ett verkligt värde för mig. Detta värde är lätt att avgöra i min sidoverksamhet. Behövs sak X för att utföra uppdrag Y som jag tjänar pengar på? Om svaret är Ja så är diskussionen slut där. När det kommer saker till hemmet är jag lite kinkigare och då dyker argumentet "Jag har ju klarat mig hittills utan X." upp.


Den enkla slutsatsen blir väl egentligen att jag måste utvärdera varje inköp utefter om det gynnar mig i längden och inte bara blir en till minuspost på kontot som hindrar övriga, viktigare investeringar så som låneamorteringar, sparande eller sak X som faktiskt hade tillfört någonting.


Återigen är sensmoralen: "Tänk efter före!"


Han

Årets besiktning är över (nästan)

Fan tro't att det alltid är något man glömmer. 

Det som skulle varit ett smärtfritt besök hos Svensk Bilprovning blev istället ett par dagars ångest innan vi till slut upptäckte att hela upplevelsen hade kunnat undvikas. Sensmoralen av detta inlägg blir: Tänk efter före. Det blir billigare så!

Svensk Bilprovning anno 2018

Vi har ingen ny bil. Vi har inte heller en jättegammal bil. Vi har ingen fin bil. Vi har en Skoda Octavia ifrån 2004 som har gått nästan 25 000 mil kors och tvärs över Sverige och östeuropa. Hittills har vi klarat besiktningarna prickfritt. Till och med det året som givarna till airbagsen spökade släppte en medkännande herre igenom vårt kära fordon utan anmärkningar om vi svor på heder och samvete att i alla fall ta bort felkoden till året efter. Vi har aldrig dragit på oss större kostnader med denna vår första och enda bil. Bromsbyten har vi kunnat sköta själva när den tuggar i sig bromsbelägg och lösningen på många problem är att helt enkelt mata den med mer olja. Man skulle kunna säga att vi har haft tur på många sätt.

Dock inte så i år, och det var helt och hållet vårt eget fel. 

En fin detalj med att ha en bil med demonterbar dragkrok är att det på besiktningen ska kunna kontrolleras att sagda dragkrok faktiskt är demonterbar. Skoda har i sin visdom begåvat dragkroken på vår modell med ett nyckellås eftersom VAG:s dragkrokar är så fruktansvärt stöldbegärliga (antar jag eftersom man/skall kan låsa dom red. anm.). 

Denna gången hade vi inte i förväg kontrollerat var nyckeln för tillfället befann sig eftersom vi antog att den låg kvar där den ska ligga. Självklart gjorde den inte det och det blev till att vända uppochned på bilen för att surt konstatera att det får bli att komma tillbaka på ombesiktning och fortsätta kasta pengar på problemet tills det försvinner.

Alternativen som fanns var som följande:

1. Hitta nyckeln och komma tillbaka med svansen mellan benen för att SBP ska kunna ta bort och sätta dit dragkroken (1 minuts jobb) och debitera ett par hundra spänn för besväret.
2. Inte hitta nyckeln och behöva borra ur och ersätta låskolven. Beställning av ny låskolv tar ett par veckor och monteringen behöver eventuellt göras på verkstad eller hos låssmed. Någon tusenlapp till utöver ombesiktningen.
3. Inte hitta nyckeln, inte hitta lämplig ersättningskolv till låset och behöva köpa ny dragkrok för två och ett halvt tusen. Utöver kostnaden för ombesiktning.

Nu hade vi sådant flyt att sagda nycklar låg i en liten pöl med avfettningsmedel i en verktygslåda som vi hade plockat ur bilen för ett halvår sedan. Merkostnaden begränsas alltså till vad SBP vill ha för ombesiktningen men likväl är det sura pengar som hade kunnat sparas in om vi faktiskt hade gått igenom en 'inför besiktningen'-checklista och sett till att allt var på plats. Och värre hade det blivit om vi faktiskt hade lyckats supa bort nycklarna på riktigt.

Hädanefter förvaras dragkroken demonterad på sin plats under golvet i bagaget med nyckeln i låset.

// Han