Netflix eller chill?

Svenskar lägger idag en allt större del av sin disponibla inkomst på diverse abonnemang för diverse saker. Det kan röra sig om allt ifrån månadsboxar med smink till prenumerationer på någon av alla medietjänster som flyter omkring, typ Netflix, HBO, Spotify, Tidal osv.


Enligt Konsumentverket (KO, mu) så är den vettiga månadskostnaden för diverse *medier ca 1200 kr. Utslaget på ett år snackar vi om 14400 kr i kostnader för något som du inte äger, kan omsätta igen eller som försvinner om bolagen du streamar ifrån helt plötsligt behöver lägga ned. Tro tusan att ungdomar tycker att budgeten är svår att få ihop om de lägger motsvarande en fjärdedel av en ordinär matbudget på att prenumerera på omotiverade men vältajmade sexscener ifrån HBO.

Utöver att detta kostar pengar (tydligen en massa pengar) så måste det ju ta en massa tid? Medelsvensken spenderar i snitt nästan två och en halv timme om dagen** bänkade vid någon form av skärm, insupandes media. Utslaget på ett år så spenderar svensken ungefär 38 dygn klistrade vid en streaming eller TV-tjänst. I denna mätning finns det inga uppgifter på hur mycket tid som läggs på rena musikstreamingtjänster. Det är också svårt att hitta data för detta men en försiktig gissning är att merparten av de som pendlar till jobbet går med lurarna i öronen under pendlingstiden så lägg på ett par timmar om dagen vilket ger cirka 30 dygn om året i lyssningstid för musik, bok eller podcast-streaming. En snittsvensk konsumerar alltså medier i en eller annan form under nästan 70 dygns tid under ett vanligt år (i exemplet: 2018).

Medelsvensson mitt i jobbpendlingen.

Det går nästan inte att konstatera ett faktum som ovan utan att också fråga sig vad det gör med våra hjärnor som ju fortfarande är samma hjärnor som våra förfäder använde för att springa ihjäl gaseller på savannerna i Afrika eller gräva upp rötter. Att hjärnan konstant arbetar på högtryck för att ta hand om all information som kommer in gör oss trötta, deprimerade, utåtagerande och stimulerar beroendebeteenden som nedstämdhet när vi inte får vår "fix" eller aggressivitet när vi blir avbrutna. Kort sagt så blir vi hjärnskadade. Den konstanta exponeringen, inte bara för streamade media utan för lättillgänglig underhållning i allmänhet, förändrar den fysiska strukturen i hjärnbarken.***

Hemma hos oss har vi sedan länge försökt bannlysa abonnemang av ovan sort. Hon har fortfarande ett spotify-abonnemang för vårt musikande men i övrigt så köper vi fysiskt musiken vi är intresserande av, och film tittar vi på med jämna mellanrum. Då möbleras datormonitorn fram i vardagsrummet. Till vardags står bara skivspelaren framme eftersom vi inte har någon vanlig TV. Vi var lite svaga i början av året och tackade ja till en gratismånad på Netflix. Vi har tittat sammanlagt fyra timmar under hela månaden. Dessa fyra timmar var vi måttligt underhållna.

Hur gör ni för att hantera mediaströmmarna som ständigt pockar på uppmärksamhet och för att försena skärmzombieapokalypsen?

* s. 23 , https://www.konsumentverket.se/globalassets/publikationer/privatekonomi/koll-pa-pengarna-2019-konsumentverket.pdf
** s. 6 , http://mms.se/wp-content/uploads/_dokument/rapporter/tv-tittande/ar/%C3%85rsrapporter/%C3%85rsrapport%202018.pdf

*** https://www.psychologytoday.com/us/blog/mental-wealth/201402/gray-matters-too-much-screen-time-damages-the-brain


// Han

"Man sparar ju så mycket tid..."

Att vara lite händig känns som en dygd som allt mer faller i glömska. På min arbetsplats förvånas jag titt som tätt över kollegor som tar hjälp för allt från att städa upp sin egen skit, till att bygga ihop IKEA-möblerna till att skifta däck på bilen.


Förutom det uppenbara problemet med att varje sådan lejningkostar pengar så leder det i slutändan till att #INGENKANGÖRANÅGONTINGSJÄLV . Folk betalar hundratals kronor om året för att ha sina vinter/sommardäck förvarade på något jävla däckhotell och sedan har de inte ens 20 minuter över för att skifta däck själva. Men det kanske inte ens handlar om att man inte kan. Det kanske handlar om att man inte vill?


Är Svensson så rädd för att smutsa ner sig? Det skulle kunna förklara en hel del. Den gemensamma nämnaren för många av aktiviteterna som folk hellre betalar för än gör själva är att man kan råka smutsa ner sig. Vinterdäck är inte rena efter en säsongs bruk givetvis. Du kan faktiskt få lite träflis på dig när du bygger din högblanka jävla TV-bänk från IKEA. Och om du skulle städa ditt badrum och rensa vattenlåset i ditt handfat själv så skulle du faktiskt behöva känna hur din skit luktar efter en månad i fuktig miljö.


Många arga (kränkta?) män (kvinnor?) talar om den så kallade fjollifieringen av den svenska mannen. Jag skulle vilja hävda att det snarare handlar om en nationell epidemi av lathet och bekvämlighet som vare sig begränsas av kön eller livsåskådning. Ett av utfallen är att de skitiga sakerna hellre hanteras av någon som "ju har betalt för det" så att Svensson inte behöver lyfta blicken ifrån den skärm som de för tillfället sitter begravda i.


Jag har ingen lösning, för den lösningen kräver att själva öppnar ögonen, reser sig ur sin nersuttna soffa och inser vad som håller på att hända. Jag kan bara sitta här en fredagmorgon och spy galla över fenomenet som sådant.


Usch och tvi!


/Han