Besegrade av berget

Det här är ingen träningsblogg, så det här inlägget får bli ett undantag :)

Och så var det äntligen dags.

Förra helgen utgjorde kulmen för flera månaders träning, planering, drömmar, ångest, hopp och förtvivlan. Ett av våra mål för året var att starta i, och förhoppnings klara av, Kullamannen ultra 100 miles "Himmel, Hav & Helvete". Drömmen var så klart att få den där ringen som många ultralöpare suktar efter. Vi visste att vi egentligen tog oss vatten över huvudet, men någon gång måste man helt enkelt ta tjuren vid hornen och bara våga.





Raceveckan började inte bra för undertecknad. Feber, ont i halsen och begynnande förkylning är inga bra förutsättningar om man ska starta i ett av Sveriges tuffaste lopp. Och jag som i vanliga fall aldrig blir förkyld! Ett helt arsenal av diverse huskurer tillämpades dagarna före loppet. Jag har käkat rå vitlök, ingefära, citroner, apelsiner, druckit flera liter av diverse örtteer, inhalerat potatisvattenånga, gjort honungsomslag m.m. m.m. Är man desperat så är man. Förkylningen släppte och vi kunde starta tillsammans med cirka 400 andra förväntansfulla löpare.

Med start i Båstad och, efter flera varv på Kullahalvön, avslutning i Mölle går loppet genom 3 kommuner och 12 naturreservat. Över 4000 höjdmeter och dessutom, året till ära, med en förlängd distans från 160 till 174 km. Det blåste motvind hela vägen. Det regnade. Det var lerigt. Det var mörkt. Det var kallt. Benen och rumpan värkte i backarna. Det var brutalt och hänsynslöst. Rått men vackert. Och alldeles alldeles underbart.





Jag var förberedd från topp till tå och mentalt redo för en lång och hård kamp. Men det blev ingen ring. Efter några mil i mörkret halkade jag i gyttjan, ramlade och slog ena knäet i en sten. Knäet antog den eminenta formen av en BOLL och vägrade att böja sig, inte ens några grader. Det hela blev genast lite mer svårjobbat och dessutom ser det så löjligt ut när man försöker springa med ett rakt ben som släpar efter. Två mil senare blev det ohållbart, och jag hade ingen som helst lust med att paja något permanent och riskera att dra på mig en långvarig knäskada. Det blev slutet för mitt äventyr på berget och jag med svansen mellan benen fick erkänna mig besegrad av Kullamannen.

Hans resa avslutades också i förtid på grund av kramper som inte släppte och gjorde det omöjligt att fortsätta springa.







Det var väldigt vemodigt att lämna Mölle, men vi är ändå stolta över våra prestationer. Vilken energiurladdning! Det blev en bra övning i att inte ta någonting för givet. Vi blev besegrade av berget och vi var inte värda att bära ringen för den här gången. Det här blev året då Kullamannen vann. Närmare 72 % fick bryta loppet och endast ett fåtal klarade av att ta sig i mål.

Jag har hela det här året drömt om att halvvägs in i loppet möta soluppgången vid Kullens fyr. Att se den uppgående novembersolen, titta ut över havet och sedan fortsätta springa den återstående sträckan in i mål. Så bidde det icke. Istället väntar flera veckor med knärehab (dagens promenad på cirka 6 km var minst sagt en intressant upplevelse).

Därefter börjar uppladdningen inför nästa år.

De flesta normala människor som har sinnet i behåll inser nog efter en sådan erfarenhet att deltagandet i såna här lopp är dumt, väldigt dumt. Men vi är nog inte som alla andra. Anmälningsavgiften till nästa års 100 miles betalades redan i söndags. Varför amortera när man kan lägga 4000 kr på anmälningsavgifter och coola race t-shirts?

Vem vet, vi kanske ses på startlinjen den 30 oktober 2020?

"This was a monster, a slayer of strong men and women"

// Hon

Resan runt kaffemaskinen

 Kaffe, det svarta guldet har länge varit en av våra stapelvaror och medan Han har börjat på att kunna ta en kopp vid enstaka tillfällen så har Hon fortfarande mer trauma att hantera inom detta område. 
Då så var vi här, ca 1,5 år in i den kaffefria delen av våra liv. I mars 2018 slutade både hon och han med den mörka drycken och under mycket stön och huvudvärk slog vi oss fria från dess grepp.

Kaffeutvinning.

 Varför slutade vi då med kaffet? Vi kände båda av att någonting inte stämde i systemen. Vi kände oss konstant spända och fyllda av adrenalin. Det var svårt att somna och ännu svårare att vakna. Efter att ha skurit ner på socker, kött, mjölkprodukter och diverse annat som är mindre nyttigt i stora mängder så vände vi oss till kaffet och tänkte att: ja vad tusan, varför inte?

Vissa av oss hade det lite jobbigare (Hon) och kan fortfarande inte dricka en kopp kaffe. Det räcker med att känna lukten eller att det lokala kafferosteriet är igång för att hon, likt ett rådjur i strålkastarljus, ska bli stel och flämtande yttra ordet: Kaffe... Detta visar vilken makt diverse stimulantia har över hur våra hjärnor fungerar. Såhär i efterhand kan vi båda konstatera att det där ständigt närvarande pirret har försvunnit och ersatts av ett lugn som är mycket mer användbart. Vi sover bättre, vaknar mer utvilade och får inte några förlamande energi-dalar runt tresnåret på eftermiddagen. Dessutom så kostar kaffet pengar. Närmare 2500 kr om året gjorde vi av med innan vi slutade dricka.

Det var kort sagt värt att testa och har i princip enbart fört med sig positiva effekter. Det enda negativa jag kan komma på är väl egentligen att det kan vara gott ibland.

//Han

Sagt upp livförsäkring

Försäkringar är en trygghet och ofta också nödvändigt, men att många svenskar är överförsäkrade är väl knappast någon nyhet. Vi har analyserat vårt försäkringsbehov och landat i att vi vill ha så få försäkringar som möjligt. Trafikförsäkringen är ju lagstadgad och den lyckades vi för övrigt göra om för ett tag sedan så att årskostnaden kunde sänkas med över 3000 kr. Dessutom underlättas tillvaron med en bra hemförsäkring och i vårt fall även djurförsäkring som täcker eventuella veterinärkostnader ifall något skulle hända våra små terrorister. Det kan säkert ändras med tiden, framför allt den dagen vi skaffar barn eller så.

Vi har sedan tidigare sagt upp både fackmedlemskapet och a-kassan. Facket har vi aldrig använt oss av, förutom en tråkig medlemstidning som hamnade direkt i pappersåtervinningen. Löneförhandla har vi alltid gjort själva. Och vid det fåtalet tillfällen då facket verkligen hade behövt göra lite nytta på bådas arbetsplatser så gjorde de INGENTING, vilket inte direkt bidrar till förtroendet för hela grejen. Att säga upp A-kassan kan förstås uppfattas som väldigt kontroversiellt och till och med oansvarigt. Men vi resonerar som så att båda två är utbildade inom eftertraktade yrken. Risken att vi får sparken från våra nuvarande tjänster är i princip obefintlig (man ska så klart aldrig säga aldrig). Sannolikheten att båda skulle bli uppsagda samtidigt är också låg. Skulle en av oss mot förmodan få kicken, så klarar vi oss ett tag på den andras lön. Dessutom har vi noll prestige och både har och kan tänka oss att jobba med så gott som vad som helst. Och i storstäder finns det jobb, så länge man inte är för kräsen, vilket vi aldrig har varit. A-kasseavgiften investeras numera i aktier.

Nu har vi äntligen fått tummen ur och även sagt upp livförsäkringen vilket säkert kan uppfattas som ännu mer kontroversiellt och oansvarigt. Själva premiekostnaden är la kanske inte så mycket att snacka om. Vi betalade 35 kr var, dvs 70 kr i månaden. Detta blir en total besparing på 840 kr per år. Premiekostnaden per månad ökar ju dock med någon krona för varje år vi blir äldre.

Vi har aldrig haft en tanke på att skaffa livförsäkring. Men när vi tecknade våra bolån för ett par år sedan så krävde banken att vi skulle teckna var sin livförsäkring och var sitt utgiftsskydd. Det var kravet för att kunna få en rätt så generös bolånerabatt (trodde vi). På den tiden var vi inte heller så duktiga på att förhandla så det var bara att lydigt skriva på, tacka och le glatt. Utgiftsskyddet ska vi inte ens prata om, snacka om en äkta "bankprodukt" som bara är till för att banken ska kunna tjäna pengar på sina kunder. Det så vi upp för länge sedan. Men det där med livförsäkring är lite lurigt. Jag förstår definitivt att många vill ha ett skydd ifall det otänkbara skulle inträffa. Men på något sätt känns det inte bra att banker försöker sälja in produkter som går ut på att människor ska vara rädda för att förlora sina nära och kära och för att vara rädda att de inte kan stå på egna ben. Det känns så cyniskt på något sätt. Åter igen så kan vi båda klara oss på en inkomst om något mot förmodan skulle inträffa och så räknar vi med att ha en buffert och leva på ett sätt som inte gör oss så ekonomiskt sårbara om vi av någon anledning inte är tillsammans längre.

//Hon