Det "hem"liga kontorslandskapet

Första veckan på det nya hemmakontoret och med den nya, väldigt begränsade tillvaron, lider mot sitt slut och jag måste få säga att det har gått över förväntan. Smådjuren är överlyckliga över att vi är hemma på dagarna. Både jag och Han är fortsatt lyriska över hur mycket vi får gjort nu när vi inte behöver gå på en massa förmöten, avstämningsmöten, uppföljningsmöten, projektmöten, enhetsmöten.. ja, ni fattar. Vi försöker att behålla våra rutiner så gott det bara går. Tidig uppgång och börja med att göra en planering för dagen. Jag tror verkligen att det är väldigt viktigt att ha struktur, rutiner och syfte för varje dag. Annars är risken stor att dagar flyter ihop till veckor och sedan undrar man var all tid har tagit vägen.

Till nackdelarna hör att vardagsrummet har förvandlats till ett öppet kontorslandskap med datorer, skärmar, sladdar, papper och annat som hör till tjänstemon-livet. Dessutom fick jag viga ett helt bord till mina kontorsblommor eftersom jag inte längre har någon plats på fönsterbrädorna (allting är upptaget med tomatplantor, chili och annat smått och gott som behöver förodlas inför sommaren). Hmm, har odlingsintresset gått för långt?

Grönt och smådjur överallt!

Den största olägenheten med hela arrangemanget är att gränsen mellan arbetsliv och privatliv är på väg att suddas ut nu när kontoret bokstavligt talat är fem steg bort från sovrummet. Jobbet har en tendens att bli ständigt närvarande och det blir lätt att fastna i "jag ska bara fixa X" vilket slutar med att arbetsdagarna i praktiken ofta blir längre än 8 timmar. Den naturliga vardagsmotionen har minskat avsevärt varpå det blir extra viktigt med rörelsepauser, promenader och att inte slarva med träningen.

Vad gäller börsen så har jag inte sålt av en endaste aktie. The Brave Little Pengamaskin That Could har på några veckor gått ner med över 30 %, men jag har ändå kunnat sova gott om nätterna. Nej, det är inte kul att se de blodröda siffrorna, men även här kommer mentaliteten från långdistanslöpningen väl till pass. Att kunna koppla bort paniken som stegrar, acceptera det jobbiga som händer här och nu och har förståelse för att det är en övergående period. Det blev en hel del påfyllning i Axfood (vi valde att inte gå på årsstämman), SSAB, Klövern B, Klövern pref, Castellum och Kungsleden.

Annars är det lite synd är att det går så där för vissa av våra side-hustles. Igår kom det ett mejl från Daymaker om att företaget har lämnat in en konkursansökan. Som de själva skriver "Daymaker har fått Corona och patienten överlevde inte". Synd, för att extraknäcket som mystery shopper har varit en rätt så trevlig side hustle. Dessutom har vårens Högskoleprov ställts in så där rök även denna extrainkomst. Förhoppningsvis kommer saker och ting lugna ner sig framöver så att höstens prov kan genomföras. Vill ni veta mer om hur man går tillväga för att ansöka samt vad vi tyckte om att arbeta som provledare så finns det mer att läsa HÄR och HÄR.

Till helgen väntar en långvandring i skogen med picknick, hembakade bullar och hela altet. Lustigt nog så är det just i skogen man nuförtiden hittar de stora folksamlingarna. Var ute och sprang häromdagen och det var på riktigt svårt att ta sig fram för att det var så mycket folk ute, hur är det möjligt? :)

Skogen och vattnet. Ett bra lunchrum!

Ha en fantastisk helg och ta hand om varandra!

/Hon

Sagt upp livförsäkring

Försäkringar är en trygghet och ofta också nödvändigt, men att många svenskar är överförsäkrade är väl knappast någon nyhet. Vi har analyserat vårt försäkringsbehov och landat i att vi vill ha så få försäkringar som möjligt. Trafikförsäkringen är ju lagstadgad och den lyckades vi för övrigt göra om för ett tag sedan så att årskostnaden kunde sänkas med över 3000 kr. Dessutom underlättas tillvaron med en bra hemförsäkring och i vårt fall även djurförsäkring som täcker eventuella veterinärkostnader ifall något skulle hända våra små terrorister. Det kan säkert ändras med tiden, framför allt den dagen vi skaffar barn eller så.

Vi har sedan tidigare sagt upp både fackmedlemskapet och a-kassan. Facket har vi aldrig använt oss av, förutom en tråkig medlemstidning som hamnade direkt i pappersåtervinningen. Löneförhandla har vi alltid gjort själva. Och vid det fåtalet tillfällen då facket verkligen hade behövt göra lite nytta på bådas arbetsplatser så gjorde de INGENTING, vilket inte direkt bidrar till förtroendet för hela grejen. Att säga upp A-kassan kan förstås uppfattas som väldigt kontroversiellt och till och med oansvarigt. Men vi resonerar som så att båda två är utbildade inom eftertraktade yrken. Risken att vi får sparken från våra nuvarande tjänster är i princip obefintlig (man ska så klart aldrig säga aldrig). Sannolikheten att båda skulle bli uppsagda samtidigt är också låg. Skulle en av oss mot förmodan få kicken, så klarar vi oss ett tag på den andras lön. Dessutom har vi noll prestige och både har och kan tänka oss att jobba med så gott som vad som helst. Och i storstäder finns det jobb, så länge man inte är för kräsen, vilket vi aldrig har varit. A-kasseavgiften investeras numera i aktier.

Nu har vi äntligen fått tummen ur och även sagt upp livförsäkringen vilket säkert kan uppfattas som ännu mer kontroversiellt och oansvarigt. Själva premiekostnaden är la kanske inte så mycket att snacka om. Vi betalade 35 kr var, dvs 70 kr i månaden. Detta blir en total besparing på 840 kr per år. Premiekostnaden per månad ökar ju dock med någon krona för varje år vi blir äldre.

Vi har aldrig haft en tanke på att skaffa livförsäkring. Men när vi tecknade våra bolån för ett par år sedan så krävde banken att vi skulle teckna var sin livförsäkring och var sitt utgiftsskydd. Det var kravet för att kunna få en rätt så generös bolånerabatt (trodde vi). På den tiden var vi inte heller så duktiga på att förhandla så det var bara att lydigt skriva på, tacka och le glatt. Utgiftsskyddet ska vi inte ens prata om, snacka om en äkta "bankprodukt" som bara är till för att banken ska kunna tjäna pengar på sina kunder. Det så vi upp för länge sedan. Men det där med livförsäkring är lite lurigt. Jag förstår definitivt att många vill ha ett skydd ifall det otänkbara skulle inträffa. Men på något sätt känns det inte bra att banker försöker sälja in produkter som går ut på att människor ska vara rädda för att förlora sina nära och kära och för att vara rädda att de inte kan stå på egna ben. Det känns så cyniskt på något sätt. Åter igen så kan vi båda klara oss på en inkomst om något mot förmodan skulle inträffa och så räknar vi med att ha en buffert och leva på ett sätt som inte gör oss så ekonomiskt sårbara om vi av någon anledning inte är tillsammans längre.

//Hon