I skogen finns bara stenar, barr och plupp

Vi har länge sett oss som utelivsmänniskor men har trots det varit ganska dåliga på att faktiskt packa matsäck, lite vatten och sen bara vandra en slinga på en mil eller två för att det är gött. Vi har ofta haft problem med att avsätta tiden det faktiskt tar att förflytta sig till fots i kuperad terräng eftersom det inte känns som en optimal användning av tiden.

Under det senaste året har vi velat ändra på den här ganska skrämmande idén om att det inte skulle vara optimalt att helt enkelt vandra just för vandringens skull.

Därför investerade vi i oss själva och köpte en bok innehållandes diverse vandringsleder runt Stockholm med lite tips och trix i kortfattad löpande text och en någorlunda detaljerad fritidskarta över området norr om stan. När vi sedan såg att vädret inte skulle bli alltför tokigt under fredagen så bestämde vi oss helt enkelt för att ta oss ut och vandra en del av Upplandsleden på ca 15 km som sträcker sig genom naturen runt Skokloster.

Upplandsleden märks ut med orangea stripes!

 När vi hade packat ned allt vi trodde att vi skulle behöva, inklusive bullar, så körde vi milen till Skokloster Slott och ledens start- och slutpunkt. Här erfarde vi ytterligare en anledning till att bilen är ett måste för oss som vill uppleva saker utanför staaan.

Lättare än att gå!

Naturen runt Skokloster är otroligt vacker och bjuder på en blandning av bergig sjöstrand, ängar, gran, tall och blandskog. Vid flera ställen ligger det badplatser utpytsade längsmed leden och det går inte att låta bli att vara i alla fall lite avundsjuk på de som bor här ute permanent.

Permanent boende.

 På det som utnämnts till socknens högsta punkt har någon gjort iordning en liten eldstad och ett par avsågade stockar som bänkar. En ypperlig plats att pausa på och dra igång en brasa för att få öva på överlevnadsfärdigheterna. Brasan tog sig, korven blev grillad och vi överlevde den här gången också.

Härirån kunde vi se ner på socknen!

Lunch i skogen!

 Vi har i dagarna också gjort ett av våra smartare inköp och investera i varsin bärplockare. Resultatet av detta blev ungefär tre liter blåbär som vi fick med oss längs vägen. Detta verkar vara ett av få ställen där blåbären inte helt enkelt har torkat bort i år. Nu ska de torkas och frysas om vartannat och bli till paj, müsli och andra bra saker framåt vintern.

Det var länge sedan vi var ute och vandrade såhär och svetten rann när vi kom tillbaka till bilen. De ca tre litrarna med vatten vi hade med gick åt både att dricka och att eftersläcka brasan med. Vissa delar av slingan som också kallas för Skoklosterslingan går på grusväg och är väldigt lätta att ta sig fram på medans andra delar, och då främst de som går längs med sjön, är dragna genom mycket grövre terräng där man behöver ha tungan rätt i mun för att inte vricka fotlederna eller ställa sig på näsan bland undervegitationen.

10/10, would do it again!

// Han & Hon

Med kroppen som beredskap

När man talar om beredskap så handlar det ju ofta om hur många liter vatten du har i källare, hur mycket *fuck-off*-kapital du har, om du kan göra upp eld med en bomullstuss och eldstål och andra materiella aspekter. Något som det inte talas lika ofta om är att den viktigaste beredskapen du kan ha är att inte vara i ett utsatt och försvagat tillstånd i onödan. För personer som har en funktionsvariation eller helt enkelt saknar ben att springa med så är det här inlägget inte riktigt lika relevant. Men det skadar ju inte att optimera den kropp man nu har så gott det går.

För det spelar ingen roll om du har en smockfull ryggsäck med balla överlevnadsgrejer om du inte orkar gå mer än en mil med den. Det spelar ingen roll om du har ett ashäftigt svärd hängandes på väggen om du inte kan använda det. Och det spelar ingen roll att du har kollat på en massa youtube-videos där folk berättar hur du ska försvara dig mot en angripare, eller hur du ska utföra första hjälpen och HLR om du aldrig har övat på riktigt. Ditt viktigaste verktyg näst efter din hjärna, och ibland till och med viktigare, är din kropp. Alla teoretiska färdigheter är inte värda ett smack om du aldrig har övat på dessa i praktiken och byggt upp i alla fall något slags muskelminne.

Föreställ dig scenariot att någon bryter sig in genom din ytterdörr just nu. Vad gör du? Ska du ta tag i närmsta tillhygge och försvara dig? Bra. Har du slagit efter någonting med ett tillhygge sedan du spelade brännboll i femman? Inte? Tråkigt.

Samma sak gäller om du är ute och promenerar och ännu ett av dessa förbannade gäng med snorungar drar fram en fickkniv och ska ha plånbok och mobil? Springer du? Bra. Har du sprungit längre än en kilometer sedan gympan i nian? Bra! Har du spurtat mer än hundra meter till bussen sedan dess? Inte? Tråkigt.

Du och din familj.

Den återkommande nämnaren är att du inte kan lita på att du fortfarande kan saker om du inte har tränat på dem. Så därför är uppmaningen helt enkelt: Ut och träna!
 Träna på löpning, vandring med packning, att byta däck, att göra upp eld med eldstål eller i naturen överhuvudtaget (när det inte är eldningsförbud såklart), att laga mat över sprit- eller gaskök, gå ett par rundor mot sandsäcken på gymmet, gå igenom HLR på din arbetsplats eller på en kurs, gå igenom första hjälpen och såromläggning med din respektive. Vad gör ni om det brinner? Öva på det! När brandsläckaren börjar bli gammal så öva på att använda den mot en brasa (fråga lokala räddningstjänsten om ni får hållas på deras område).

Och kom ihåg att: Om någonting större händer så kan alla resurser, som annars hade lagts på att hjälpa dig, läggas på att hjälpa personer som inte har möjlighet att hjälpa sig själva.

ÖVA! ÖVA! ÖVA!

// Han

Plusgrader!

Äntligen!


Efter ett par frigida månader väntar ett par veckor med plusgrader så att det vita eländet kan försvinna. Abstinensen efter att vara ute och träna, springa, cykla och vandra har varit påtaglig under den här vintern och bara cykelbanorna blir torra så kommer jag i all hast att överge kollektivtrafiken i största möjliga mån. Med 1,7 mil bra cykelbanor till jobbet så är det lättcyklat och tar ungefär lika lång tid som kollektivtrafiken.

Snart så. Sommar och sol :)

Känslan av att krypa på väggarna hemma har varit påtaglig under januari och februari. Jag har ingen lust med vårt klimat längre. Hade jag själv fått bestämma så hade ett klimat i stil med Los Angeles varit mycket mer tilltalande. Tyvärr så medför ju sådant andra problem (som att man brinner upp en gång om året). Men bara för klimatets skull så hade jag varit en lycklig själ.


Vi gjorde ett sista spenderingsryck förra sommaren och tog varsin ordentlig cykel på avbetalning. Det var någonstans här som vi kände att bägaren började på att rinna över med våra konsumtionsmönster. Däremot kan jag inte sörja att vi faktiskt tog oss i kragen och köpte oss två timmars vardagsmotion, eller ca 3,5 mil cykling varje dag. Slutsatsen blir att även dåliga ekonomiska val kan ge positiva effekter på andra områden.


Det där deprimerande lagret med underhudsfett smälte av i rasande fart och träningsvärken var konstant närvarande under ett par månaders tid. Det enda jag ser fram emot nu är att komma igång igen. Att knappt kunna gå vid hemkomst och sen ändå pallra sig iväg till gymmet och se till att jag inte kan använda armarna heller. Vinterhullet ska smältas av, så får vi se om det finns någonting attraktivare än mitt nuvarande jag under alltihop.


Bara de välkomna plusgraderna tränger bort vintereländet!


// Han