Om vikten av att ständigt befinna sig i rörelse

 Om man ser sig om i världen så befinner sig verkligheten alltid i rörelse. Energi omvandlas till rörelse, tankar, värme etc. ad infitium. Så vad händer då när man slutar röra sig? Det mesta som slutar röra på sig gör det för att det helt enkelt har dött. Så vad säger det om en själv som person när man inser att man inte har befunnit sig i ett tillstånd av utveckling utan i ett tillstånd av stagnation? Är man helt enkelt på väg att dö men neuronerna har inte fattat det än? Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev / sade det (det kan ha varit Jordan Peterson) men det som sades var att den moderna mannen dör vid 25 och fortsätter andas i 50 år till.

Under det gångna året så har det funnits en del anledning till att tänka på dylika saker och tyvärr har jag ofta kommit fram till att om jag inte redan är död så har jag under stora delar av livet hittills i vart fall varit döende. Jag har alltid lidit av en stor brist på intern motivation och ofta bara åstadkommit någonting när någon annan har haft förväntningar på mig. Under det senaste året har jag oftare och oftare känt att jag vill göra saker för att JAG vill göra dem. Det kanske har varit väldigt nyttigt att vara mer eller mindre isolerad med sina tankar i perioder och helt enkelt tvingats ta itu med sidor av mig själv som jag uppriktigt sagt tycker jävligt illa om.

Sparandet har väl inte direkt varit någon prioritet men nu görs det i alla fall någonting vettigt med pengarna, så som att investera i utrustning som hjälper mig att lära mig mer om saker jag är intresserad av på riktigt eller upplevelser som vi båda faktiskt VILL ha och inte bara en massa standardskit som vi egentligen inte bryr oss om.

Mycket rörigt inlägg. Men jag är ringrostig så man får hålla till godo tills ångan är uppe igen!

// Han

Del 1

Hörnet i soffan börjar blir nersuttet. Du slår på din Apple TV för att titta på det senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet. Du vet att det egentligen är ganska hjärndöd underhållning men det känns som det mesta du orkar med efter en dag i hemmakontoret med uppmärksamheten delad lika mellan jobbets videomöten och diverse bloggar om ekonomi, sparande, hemmafixande och självförverkligande. Du har arbetat hemma för länge nu. Du börjar bli konstig, irriterad och framför allt: uttråkad. Bilden som dyker upp på skärmen är lågupplöst, ryckig och pixlig. ComHems bredband verkar lite trött idag, tänker du, men bildkvalité är trots allt inte avgörande i detta fall. Det bästa med programmet är ju ändå flashbacktråden där det diskuteras livligt kring vilka av deltagarna som är psykopater, utvecklingsstörda eller som kommer att få sällskapa med det motsatta könet tills deras färgrikt beskrivna kroppsdelar trillar av, så fort produktionen är slut. En röst någonstans i ditt undermedvetna ropar på hjälp genom lagren av vardag som på bara några år har fått dig att känna dig som den gråaste människa du har träffat. Det är det här som är zombieapokalypsen alla har pratat om tänker du med lite för mycket allvar för att det ska kännas helt och hållet som ett skämt.

Tv-skärmen fryser till lite för länge och tålamodet tar slut. Med telefonen i ena handen sträcker du dig efter fjärrkontrollen. Det är ändå på play så du kan titta på det senare. Imorgon kanske. När du trycker på knappen slocknar inte bara din Apple TV. Även skärmen på TV:n svartnar. LED-belysningen i hörnet slocknar och lägenheten sänker sig i en röd-orange halvdager, endast upplyst av solen  som sänker sig över Mälaren. Vinandet från torktumlaren avtar i badrummet. Suck. Tvätten kommer behöva hängas upp. Det slitna tvättstället tar upp så mycket plats i lägenheten att du helt har slutat använda det och helt enkelt torktumlar allt. En till sak att göra. Ta hand om. Tvätten  klarar sig en stund, strömmen brukar komma tillbaka efter några minuter och det är nog inte annorlunda den här gången. 

Du häller upp ett glas rosévin och tar med telefonen och en filt ut på balkongen. Våren har kommit på riktigt och det är i alla fall behagligt utomhus. Det har inte regnat på två veckor. En kompakt tystnad slår emot dig. I vanliga fall hörs både pendeltågen och motorvägen ute på balkongen men nu kan du nästan höra blodet som susar i dina egna ådror. Inte ens vinden blåser. Du lyfter telefonen för att se om play fungerar på mobilnätet men möts av ett meddelande om "inget nät". Det är mörkt i de andra husen i området. Det måste vara en större störning. Du tar en klunk vin.

Skit också.

Det var då självaste fan! (bil)

 Tre månader höll det!

Tre månader av ekonomisk shell-shock när vi inte behövde betala på krediter varje månad och sedan slog verkligheten till igen. Som straff för att inte ha en lätt omsättbar ekonomisk buffert så fick vi helt enkelt krypa till korset och skriva upp oss på ETT TILL JÄVLA LÅN(tm). 

Efter nästan 20 000 mil i vår ägo gav så vår obelånade lilla Skoda Octavia en rad väldigt tydliga tecken på att han inte hade för avsikt att vara verksam i detta jordelivet mycket längre. Sådana sköna saker som att elsystemet började lösa ut givare till synes helt slumpmässigt så att instrumentpanelen såg ut so en julgran, skrap och bröt ifrån bakaxeln som lät som att någon faktiskt svarvade metall och ett avgassystem som hängde på ungefär hälften av upphängningspunkterna. Lägg till det ett nästan heltäckande lager av rost på vitala delar så började det hela kännas något osäkert.

Diskussionen kring vad vår nästa fyrhjulade vän skulle vara har puttrat mellan oss en längre tid. En del av oss har viljat handla det billigaste vi hittade som fortfarande hade en motor och fyra (?) hjul typ. Den andra delen av oss hade helst viljat beställa en ny Tesla Model S från fabrik, extra-allt. Båda delarna är helt uppenbart efterblivna.Vi landade någonstans mittemellan och i slutändan behövde vi låna ca 150 000 kr. Så nu är vi begåvade med samma blancoskuld som vi hade innan sommare 2020. Ett halvårs slit i papperskorgen! Frustrerande är bara förnamnet.

Inte vår, men lika ball!

Så till det positiva. Vi har nu en schysst bil. Bilen vi faktiskt köpte blev en Subaru Forester av 2010 års modell. Fyrhjulsdrift, automatväxlad, extrabelysning och i riktigt fint skick. Det är alltså något som är en anin mer ändamålsenligt för att ge oss ut på långfärder med löpning, vandring och andra fysiska aktiviteter i andra änden. Lastutrymmet med fällda säten blir helt plant vilket möjliggör att blåsa upp en bred luftmadrass och övernatta och dessutom få plats med nödvändig packning.

Så på det hela är det väl egentligen ganska skönt att nu ha ett fordon vi känner att vi kan lita på och som lär hålla i alla fall tio år framåt. Även om det är lite surt att vi inte hade en kontant buffert som vi kunde handla för.

// Han   

Måste man ha barn för att spara till dom?

Nu har Utbrytningen tänkt till!

Barnsparande är ju ett begrepp som är välkänt inom den del av bloggosfären som på något sätt berör ekonomi. Ett barnsparande ska man ha. Helst ska man spara hela barnbidraget så att ungen har en sportslig att flytta hemifrån innan 30. Något jag än så länge inte har stött på är tanken på att spara till barnen preemptivt. Många tänker ju sig att i alla fall någon gång i livet stadga sig och bilda familj. I dessa fall så är ju det ekonomiska åtagandet det innebär att yngla av sig något som är givet och mer eller mindre nära förestående.

Barnspeditör

Det är alltså känt att utgiftsposten "barn" kommer att dyka upp och påverka hushållets ekonomi negativt tills miniversionen av dig själv kan stå på egna ben ekonomiskt. Därför borde det också vara en rimlig slutsats att man borde ta höjd för en känd framtida kostnadsökningar, till exempel genom att lite lågmält sätta undan pengar till den lååååångt i förväg. Eventuell tillväxt på pengarna är inte huvudsyftet så länge sparandet behåller sitt värde kontra inflation. Övrig tillväxt är egentligen då mest en bonus. 

Utbrytningen har därför tagit sig i kragen och satt igång ett automagiskt sparande till de eventuella framtida småglinen, som investerar ett par hundralappar i månaden i lågriskfonder. Till att börja med sätter vi pengarna hos Spiltan, sedan får det tuffa på tills vi känner att det finns ett bättre alternativ eller tills det är dags att börja nalla av pengarna. Detta sparande är väl egentligen framförallt tänkt att agera krockkudde för ekonomin när barn kommer in i bilden så att det där omtalade barnbidraget faktiskt kan sparas från dag ett. 

Vad gör resten av bloggosfären som ännu inte har ynglat av sig? Går tankarna i liknande banor eller är vi helt jävla kufiska här på vår kant?

// Han

Kostnaden för våra träningskort

Den bästa träningen är den som blir av, och dyra gym-årskort är ju knappast ett måste för att kunna få in motion och träning i tillvaron. Att träna med den egna kroppen som motstånd, att utnyttja de många utegymmen som verkar ploppa upp som svampar i ett valfritt friluftsområde nära dig, eller bara ta en promenad eller en joggingtur kostar inte många kronor samt kan bli hur effektivt som helst ur hälso- och träningssynpunkt.

Helgens promenadstråk

 Vi har valt att ha gymkort då vi ser det som ett viktigt komplement till vår övriga träning. Detta eftersom det dels av praktiska skäl är svårt att ha vissa typer av träningsredskap hemma i klädkammaren och dels så kan det rent mentalt vara skönt att ha en gräns mellan vardagsrummet och träningen. Dock känns det så där lagom ogött att lägga cirka 4000 kr per år och person för ett årskort på gymmet. Förvisso kan friskvårdsbidraget användas för att täcka en del av kostnaden. Men våra friskvårdsbidrag täcker inte hela beloppet och dessutom kan dessa pengar användas till andra roliga saker, till exempel anmälningar till diverse lopp. 

Så hur har Utbrytningen gjort? Kalla det side-hustle eller sparknep. Vi har var sitt årskort på ett gym i en folklig träningsförening med en sådan där lagom känd röd-vit logga. Vi betalar 0 kr för våra kort, dvs. en besparing på cirka 8000 kr per år för oss båda eftersom vi faktiskt vill ha gymkort. Det enda som tillkommer är en kostnad på 200 kr per person och år för själva medlemskapet i föreningen. Korten vi har gäller dessutom på alla anläggningar i Sverige vilket blir väldigt bekvämt att ha om man ofta är på resande fot, vilket vi var i det pre-coronianska samhället. 

I gengäld är vi engagerade som funktionärer i föreningen. I praktiken "jobbar" vi alltså ideellt för att få träna "gratis". Han, som värd med en omfattning på cirka 3 timmar i månaden, och undertecknad som receptionist och ledare inom gruppträning med en omfattning på cirka 15 timmar i månaden. Själva gymmet ligger bokstavligt talat i huset bredvid, så det är i alla fall inga restider att tala om. Visst, om man slår ut kostnaden för kortet per antalet arbetade timmar så blir timpenningen ganska låg. Dessutom tillkommer det timmar för utbildning, planering av träningspass, inläsning av informationsmaterial mm. I vår förening får man alla utbildningar och kringkostnader betalda.

Som funktionär, oavsett roll, har man fasta tider varje månad vilket gör att man behöver hitta vikarier eller byta sitt pass om man exempelvis ska resa bort. Det kan kännas bökigt att ha "låsta" dagar och man det är en förutsättning att ha en viss framförhållning, men hittills har det faktiskt aldrig varit några problem att hitta ersättare när vi har behövt sådana. På sommaren har man ett specialschema där man åtar sig att ta en handfull pass, men man väljer själv när på sommaren man gör det. 

Sist men inte minst så handlar det för oss om känsla av sammanhang och när vi ger energi så får vi energi. Att aktivt delta i en förening på det sättet skapar en känsla av vi är med om något som kanske gör skillnad på riktigt. Att få möjligheten att hjälpa andra, om än i en väldigt liten skala, med inspiration och motivation till träning och rörelse samt att få chansen att se hur ens motionärer blir starkare och snabbare för varje månad är otroligt givande.

Summa summarum så är det här ett upplägg som funkar väldigt bra för oss och som vi kommer att fortsätta med i alla fall ett tag till.

Hur tänker du kring träning och gym-medlemskap?

//Hon