Extrajobb!

Jag har alltid haft ett musikintresse och har spelat gitarr och elgitarr i över femton år i olika konstellationer eller pysslat med musikproduktion på fritiden. Nu har jag då äntligen lyckats omsätta dessa kunskaper i cash. Med start i förra veckan så vikarierar jag som gitarrlärare på kulturskolan i vår kommun. Eftersom lektionerna ligger på sen eftermiddag och kväll så är det lätt att medelst flextid få det att gå ihop med mitt statliga jobb.


Det är också oändligt mycket mer givande att lära kidsen att spela ett instrument än att skyffla papper på kontoret. Det känns som att detta jobb skapar så många gånger mer lycka i världen än att sitta på arslet i ett kontorslandskap och stirra på meningslösa siffror dag ut och dag in. Kort sagt så blir jag mycket lyckligare av detta. Och för att ytterligare spä på föraktet mot mitt heltidsjobb så är lönen för vikariatet nästan exakt samma per timme som för mitt "riktiga" jobb.


Att spela gitarr och ha kul i femton år och sen börja lära ut instrumentet helt utan en bakomliggande utbildning eller erfarenhet i undervisning är bara värt 500 kr mindre per månad än att läsa en 4,5-årig juristutbildning och dra på sig flera hundra tusen i studielån. Hade jag vetat detta så hade jag skitit i att utbilda mig och satsat på att lära kidsen powerackord resten av livet.

Damn right!

Som det är nu så kan jag få ut några tusen extra i månaden på att rycka in som vikarie och de första månaderna kommer pengarna ironiskt nog gå till att betala av återkravet ifrån just CSN. Ödet har fan ingen humor!


// Han

Jämmer å elände

Vissa dagar så slår det mig att det verkar vara svårt att vara nöjd. Vi lever objektivt sett i ett av världens tryggaste, rikaste och friaste länder men ändå verkar vi också leva i ett av världens olyckligaste länder. I alla fall om man, så att säga, ska tro allt man hör.


I morgonpendlingen syns det sällan några leenden. 99 % av människorna runt omkring mig sitter med näsorna begrava i sina telefoner. Ofta så är även de som faktiskt förflyttar sig medelst fötter eller på cykel begravda i sina telefoner. Hur det är med bilister har vi ju förstått då det faktiskt gått så långt som ett telefonförbud medans man kör. Med tomma blickar köar vi för att få vara en del av systemet, oavsett hur stor del av vår vakna tid som går åt för att springa lika fort som hjulet snurrar. För till skillnad från hamsterhjulet så stannar inte ekorrhjulet när den som springer i det dör.


Och så går det dag för dag. En hord av levande begravda som förflyttar sig från sin viloplats till det bildliga eller bokstavliga fabriksgolvet. Dricker det dagliga kaffet och snackar den dagliga dosen av skit och skvaller om sina kollegor, vänner och chefer. Vi har allt man kan begära, och ändå så verkar människorna har tagit slut inuti. En stor uppgivenhet verkar breda ut sig under arbetsveckorna för att sedan hastigt och intensivt medelst alkohol eller konsumtion fördrivas under de 48 h som vi inte är kedjade vid skrivbord och måsten.


I slutet av månaden kommer lönen. Eller ja, knappt hälften av pengarna som din arbetsgivare betalar för att ha en anställd, kunna gå med vinst och betala skatt. Resten av pengarna är skatt, de är statens avgift för att du ska kunna ha råd att handla mat (som du betalar skatt på) eller åka och hälsa på din familj (som du också betalar skatt för at kunna göra). Merparten av pengarna är borta innan de träffar ditt konto. April månad kanske ska bli ett experiment. Jag kanske ska räkna ihop hur mycket skatt jag totalt har betalt under månaden. Det kan ju bli intressant!


Det här var ju dystopiskt och deppigt. Mysigt!


// han

Nyttan med lönesamtalet?

Dåså, årets lönesamtal är avklarat och känslan efteråt är som vanligt ungefär "Jaha?".

Jag är anställd på en statlig arbetsplats där lönepotten brukar ligga på sisådär 2 % per år. Medelåldern är hög, likaså lönerna, och majoriteten av medarbetarna är experter inom sina respektive områden. Jag kom till arbetsplatsen som väldigt ung (yngst av alla i nästan två år) och relativt nyexad. Att ingångslönen var väldigt låg i förhållande till mina kollegor var ingenting jag tänkte så mycket på då, var mest överlycklig över att ha fått en tillsvidareanställning på en drömarbetsplats.

Årets lönesamtal var det 4e i ordningen och jag fick åter igen höra från chefen att jag överpresterade inom samtliga bedömningsområden, att jag presterar långt över förväntan och i många fall så mycket bättre än mina äldre och mer erfarna kollegor och en massa andra trevliga icke-jantiga bedömningar om min arbetsinsats. Jag kallades för en så kallad "högpresterare". Det är smickrande att höra och det är väldigt kul att arbetsgivaren erkänner ens prestationer.

Men. Det finns alltid ett litet men, och det är lönen. För trots de fina resultaten så tjänar jag måååååånga tusenlappar mindre än mina kollegor. Och då har jag ändå varje år fått en lönehöjning på mellan 4 och 6 % vilket är uppenbart mycket högre än den genomsnittliga 2 %-höjningen.

Jaha?

 Chefen lovade en liknande höjning även i år, men det spelar liksom ingen roll. För trots de fina ökningarna rent procentuellt så blir den faktiska ökningen i pengar ganska liten och jag har ingen chans i världen att komma ikapp mina kollegor. Chefen erkände att min nuvarande lön är helt orimlig i förhållande till arbetsinsatsen, men det är konsekvensen av att jag började på arbetsplatsen som så pass ung och med en alldeles för låg ingångslön. Och om några veckor ska vi få en ny kollega som är lika gammal som jag, har samma utbildning och lika många år i branschen, men får en ingångslön som är 10 % högre än min nuvarande lön. WTF liksom? Arbetsgivaren kan så klart inte göra något, arbetsmarknaden ser annorlunda ut nu, lönepotten ser ut som den gör, det är HR som bestämmer: blablabla. Samma visa 4 år i rad. Så vad är egentligen meningen med att ha ett lönesamtal för ett sånt här samtal är ju knappast en löneförhandling, eller?

Det återstår att se vad årets lönehöjning landar på...
Det enda sättet att få upp lönen kanske helt enkelt är att söka nytt jobb eller att bli chef på samma arbetsplats? Det tål att tänkas på.

Over and out!

//Hon

Med seger i sikte!

Igår drack Utbrytningen sin andra traditionsenliga Amorteringsöl och extraamorterade tillsammans 9000 kr på våra blancolån.

Denna extraamortering kommer att, tillsammans med de automatiska inbetalningarna den 27:e att minska våra blancoskulder från 164 960,00 kr till 147 834,00 kr eller med ca 11,3 % . 


När ölen är blå så är älgen kall?

Med den nuvarande avbetalningstakten kommer vi med god marginal att vara fria ifrån blancolånen innan årsskiftet och förhoppningsvis med en månads marginal eller så hinna buffra upp oss lite innan mellandagsrean då lite eftersatt underhåll i hemmet måste skötas.

Det ger också upphov till en eftertanke. Även om vi lägger 2019 på att rädda upp vår ekonomi så kommer även 2020 att bli tungt ekonomiskt eftersom vi då måste lägga en massa tid och pengar på underhåll, nödvändiga uppgraderingar och annat som vi helt har satt på sparlåga i år. Saker som att skicka bilen på verkstad för en grundlig genomgång eller att tillslut skaffa en ny säng för att ersätta den stackars 1,20-sängen som vi har sovit i sedan vi flyttade ihop för tolv år sedan

Det om något är värt en öl, eller två!

// Han

StockBlogs.se

Då och då dyker det upp nya sätt att hitta intressanta saker att läsa. Vi har länge utnyttjat blogglistorna hos bloggar vi läser, bokmärken med favoritbloggar och nyligen listan på vår egen blogg. Problemet blir att man också då skapar en filterbubbla där man endast läser saker som garanterat passar in i den egna verklighetsbeskrivningen. Därför uppskattar vi www.stockblogs.se som samlar långt fler bloggar med långt fler inriktningar än vad vi själva har hunnit med. Det är helt enkelt smidigt att få allt material serverat någorlunda ofiltrerat.

StockBlogs plockar upp flödet ifrån ett antal bloggar som rör ekonomi på ett eller annat sätt och listan på dessa utökas hela tiden med nya. Vi är glada att vara med i sökningen och hoppas att vi får nya träffar därifrån med jämna mellanrum!

// Han & Hon