Om den svenska kleptokratin

Man ska göra rätt för sig. Det har jag alltid fått höra, ända sen jag var en liten pöjk. Det är viktigt att göra rätt för sig. Då är man en bra medborgare som drar sitt strå till stacken och är solidarisk med sina medmänniskor. En person som inte gör rätt för sig är bara en liten lort som inte förstår sin del i maskineriet som är samhället.

Frågan som osökt dyker upp i mitt inre är då logiskt nog varför de som sitter på toppen av högen inte verkar behöva rätta sig efter sådana sanningar? Saker som vanliga medborgare hade fått sparken eller fått sitta av fängelsetid för glider bara av eliten utan några större följder än ett par tidningsrubriker och sedan ska folket fortsätta försörja dessa människor via skattesedeln.

Lika tillämpbart i Sverige som i Somalia...

Det dyker lustigt upp just sådana rubriker med jämna mellanrum också. Senast så var det ju Fru Liberal som på något sätt lyckades hyra en bostad av sin man och få tillbaka pengarna ifrån riksdagen. Hade Svensson gjort likadant så hade det garanterat brottsanmälts av arbetsgivaren, Skatteverket eller både och. Fru Liberal klarar sig med en smäll på fingrarna och att "ajabaja så där få man inte gö". Innan dess har diverse statsråd shoppat loss med folkets pengar på allt ifrån resor till kläder och choklad (glöm aldrig). När ska vi få nog på riktigt? När ska vi till slut tröttna på att politrukerna sjtäl våra löner redan innan de landar på bankkontot och sedan spelar bort dom på allsköns skräp och förmånsupplägg som hade fått Skatteverket att storkna om det tillämpades av en vanlig arbetsgivare?

Ibland undrar jag varför det är så viktigt att jag gör rätt för mig, och om jag inte helt enkelt skulle skita i det.

// Han

Det vackra med flex

Det är underbart med flextid.

Det är också en konstant frestelse att bara släppa allt och gå hem, eller att ligga kvar i sängen och tänka på hur mjukt allt runt omkring en är.

Som med så många andra trevliga saker så gör sig flextiden bäst när den kan behandlas med ett mått av disciplin. Man behöver inte sitta 12-timmars dagar för att få ihop sina timmar utan det räcker med att konsekvent jobba över med en halvtimme, eller med en kvart för att få lite flexibilitet i sitt arbetsliv. Vissa dagar är det väldigt lätt att hålla sina tider och vara "duktig". Andra dagar är det helt stört omöjligt att härda ut till sitt eget satta klockslag för hemgång.  Det är ju så lätt att bara resa sig och gå, och ibland vill man inget hellre.

Tick - Tock

På det sättet var det mycket lättare att arbeta skift som jag gjorde innan. Alla började samtidigt och alla gick hem samtidigt för det var mellan de klockslagen som arbetet utfördes. Det fanns inget utrymme för att gå hem tidigare eller komma senare och det gjorde också arbetet mer avgränsat till den tiden det faktiskt utfördes. Jag gick inte och funderade på jobbrelaterade saker hemma och jag tänkte inte på hemmarelaterade saker på jobbet.

Som det är nu så tänker jag på alla delar hela tiden, vilket blir lite tröttsamt i längden.Det är väl detta som tjänstemanna-Sverige bränner ut sig på. När det inte finns någon klar och tydlig skiljelinje mellan arbete och fritid så blir all tid arbetstid. Man slappnar aldrig av på riktigt och kvällarna hemma är inte mer friade från arbete än kafferasten på jobbet.

Andra halvan av veckan blev det i alla fall sex timmars arbetsdag för undertecknad. Så det så!

// Han

Boeing

Det är svårt att undgå när flygbolagen tappar ett par 737 MAX 8 i backen och en massa stackars människor omkommer. Det har också visat sig på Boeings börskurs som är ner i runda slängar 50 USD från 422 till 371 på två dagar. Hur hanterar man då en sådan nedgång? Går det att handla med gott samvete i ett bolag när dippen kommer utlöses av ett antal dödsfall?

I ärlighetens namn har nog inte just dödsfallen något med kursen att göra. Sannolikt kommer kursdippen av att en massa flygbolag väljer att belägga sina 737 MAX 8 med flygförbud och diverse länder förbjuder dem att använda deras luftrum. Det är den ekonomiska smällen för Boeing som styr nedgången snarare än en reaktion på dödsfallen.

Inte den kraschade individen.

Kan det då vara värt att handla efter en så här bokstavlig krasch? Boeing har ju existerat under ett antal år och trots en bra historia av flygsäkerhet så skiter det sig med jämna mellanrum. Ungefär detsamma hände med Airbus A319/320 där autopiloten fick spel om piloterna försökte övermanövrera flygplanet, och sålunda satte nosen i backen. Airbus har vad jag vet inte gått i konkurs ännu (även om det är lite oroväckande att de har satt slutdatum för produktionen av A380 på grund av uteblivna beställningar).

Vad tror panelen? Kan Boeing lyfta förutsatt att deras autopiloter inte hittar på fler dumheter och försöker utrota mänskligheten med ca 160 personer åt gången?

Känns det inte lite som gravskändning att passa på att handla om man nu gör det?

// Han

Uppdaterad Amorteringsplan

I dagarna fick både Han och Hon sina preliminära inkomstdeklarationer. Det visar sig att vi båda har betalt en massa ränta under 2018, på totalt närmare 60 000 kr tillsammans, och ska få tillbaka en massa pengar ur statskassan. Totalt landar vi på en skatteåterbäring om ca 18 000 kr.Eftersom vi är våra så kallat nya och bättre vi så kommer dessa slantar att gå raka vägen in på Blancolån no 1 i juni.

Det där

 Ihop med de förväntade inkomsterna från arbetet som röstmottagare vid valet till Europaparlamentet så räknar vi med att kunna lösa Blancolån no 1 (för närvarande ca 66 500 kr) i juni. Två månader före utsatt datum. Resultatet blir då att Blancolån no 2 (just nu ca 98 500 kr) kommer kunna slutbetalas i november. En månad tidigare än beräknat.

Dessutom kommer det under våren och sommaren att trilla in extra pengar i form av lönehöjningar, reseersättningar och semestertillägg som samtliga ska gå till att beta av våra kortfristiga skulder.

// Han & Hon

Man eller maskin?

Varför ska allting vara så lätt och bekvämt?

Allt fler saker i våra liv ska skötas av någon annan. Vi orkar, kan eller vill inte längre göra så enkla saker som att pressa apelsiner, vispa grädde eller diska för hand.

Vi har under det senaste året börjat glida allt mer åt att göra saker själva, med våra egna händer. Även om det tar längre tid, är lite jobbigare eller är svårare att få ett bra resultat. Det är en helt annan sorts tillfredsställelse i något så enkelt som att skura rent en gjutjärnspanna än i att ladda diskmaskinen bara för att man har gjort det själv.


Det skänker även tillfredsställelse att själv brotta ned en garderob som nån idiot till arkitekt har fyllt vår klädkammare med och medelst yxa processa den så att den får plats i bilen så att jag själv kan köra iväg den till tippen. Tiden det tar är inte bortslösad utan tid som jag aktivt lägger på att göra någonting vettigt. Svetten är ett kvitto på att ansträngningen är verklig och inte bara upplevd. Muskeltröttheten är ett tecken på att min kropp blir bättre av ansträngningen, och att med yxan vid foten stå och blicka ut över sitt senaste storverk ger ett lågmält lyckorus. Jag skriver ur ett manligt perspektiv, för jag är man.
Jag vet inte vad kvinnor gör som ger motsvarande effekt, om det nu är något annat. Det får Hon redogöra för om hon känner sig manad.
Jag vet däremot att Hon inte har något emot att gå loss med yxa och kofot och slita i sitt anletes svett för resultat. Det har jag sett själv när vi hjälpte mina föräldrar att riva en gammal stuga. Hon makulerade medelst kofot en hel vägg på under en halvtimme. När det var dags för paus bänkade Hon sig i solstolen, svettig och med svällande muskler, och med utstrålning som en amazonkrigare knäckte Hon en pilsner i motljus och jag blev nykär igen!


Hur som helst. Åter till ämnet! Här kommer bilder på det senaste utbrottet av handlingskraft i Utbrytningens hem.

Innan yxa.

Efter yxa.

Denna glidning mot ett mer handgripligt leverne har fått mig att börja tänka på andra områden i livet där vi gör allt mindre själva. Jag har ju redan skällt efter folk som inte skiftar sina däck själva så ni slipper undan den här gången. Ett återkommande tema är att allting som är attraktivt ska kunna åstadkommas med minsta möjliga insats av tid och energi. Det förväntas finnas genvägar till allting, om det så är att bli smal, stark, snygg, rik eller lycklig. Väldigt få verkar vara beredda på att skita ner sig, bli svettiga eller få lite valkar i nävarna.

Är vi alla påväg att blir mer eller mindre hjärndöda automatoner som blint följer våra primära direktiv (trenderna) för att fullgöra våra mål (konsumera) med minsta möjliga energiförbrukning (så bekvämt som möjligt)? Varför inte göra de saker vi faktiskt är kapabla till?


// Han