Att vara barfota i naturen

Få saker har förändrat mitt sätt att löpa som när jag, skadad och frustrerad, för några år sedan plöjde igenom boken Born to Run på kafferasterna på mitt dåvarande jobb. Jag började experimentera med de festliga Fivefingers-skorna och efter några månader av trial and error så hade benen och fötterna anpassat sig till att faktiskt jobba själva. Istället för att bli omkringfraktade i en bekväm förpackning av gummi och textil, med dämpning nog att ta emot ett paket på interplanetär kollisionskurs. Sedan dess så har jag i princip uteslutande sprungit i antingen FiveFingers, sandaler eller då och då helt barfota. Löpningen har för mig blivit roligare, lättare och mer givande. Jag kan springa oerhört mycket längre än jag någonsin gjorde med uppbyggda moderna löparskor och jag har inte längre problem med knän, korsrygg och höfter, vilket jag hade innan. Innan skiftet så kunde jag inte springa mer än en mil utan att ha ont i höfterna och knäna i flera dagar efteråt. Nu, några år senare så känner jag mig bekväm på distanser på det flerdubbla med den enda följden att jag är trött i benen vid dagens slut.

Det vi pratar om.

Det som har slagit mig i efterhand är att rösterna som höjs emot barfotalöpning, eller minimalistisk löpning förfasar sig så mycket åt någonting de själva sällan har provat på. Det förefaller vara så att de som skriker om att skaderisken är högre för barfotalöpare medvetet eller omedvetet  tittar på fall där den som försöker göra övergången från moderna löparskor till minimalistskor inte tar sig tiden att låta fötterna och underbenen utveckla den muskulatur som krävs. I detta fallet är talesättet krypa-gå-springa mer sant än någonsin.

Fötterna har under årmiljoner anpassat sig efter att springa utan dämpning och det är också därför som fötterna och underbenen i sig är perfekta stötdämpare när de faktiskt får jobba på detta sätt. Moderna dämpning i skorna har funnits i ungefär femtio år och det är orimligt att tänka sig att den mänskliga arten har hunnit rätta in sig efter detta evolutionärt på bara ett par generationer. Det som snarare händer är att barn från det att de är små får fötterna satta i dämpade och uppbyggda skor. Detta gör att den muskulatur som krävs för att fötterna ska fungera som det är tänkt blir underutvecklad. När man sedan får ont senare i livet så tillför man bara mer dämpning, vilket gör att musklerna förtvinar ytterligare.  Då börjar man operera trasiga knän och sätta in inlägg för att avlasta ytterligare. Och saker och ting går sönder ännu mer.

Dock har ingen har vilat sig till en stark och effektiv kropp. Kroppen är gjord för att jobba och går också sönder om den inte blir påfrestad i tillräcklig utsträckning.

// Han

Sammanfattning mars

Bättre sent än aldrig, eller hur var det nu? Den här sammanfattningen kommer upp några dagar senare än vad som var planerat, men de här senaste veckorna har varit väldigt köriga för båda två, vilket tyvärr resulterat att det inte har funnits varken tid eller ro till att skriva inlägg. Bättring utlovas!

Mars.

Hon har haft väldigt mycket att göra på jobbet samt varit iväg på minst ett par tjänsteresor varje vecka. En av resorna låg dessutom på en helg, vilket iofs innebär att en göttig övertidsersättning i pengar är att vänta i slutet av april.  Utöver det tar löpträningen allt mer tid i anspråk för varje vecka som går. Mil efter mil nöts på inför det stundande ultraloppet. Till det tillkommer styrketräning, stretch och diverse icke-upphetsande rehabövningar med gummiband av typen "kissande hunden" som varje respektabel löpare bör utföra ett par gånger i veckan för att undvika stela höfter, löparknän och andra otrevligheter. En fördel är att löpningen och de icke-upphetsande övningarna går alldeles utmärkt att göra när man är ute på resande fot. Ett par five-fingers, ett träningsombyte och ett gummiband tar inte så stor plats i packningen och kan utföras lite var som. Bara den senaste veckan hann hon med mycket trevliga löprundor på den eminenta strandpromenaden i Jönköping och i Folkparken i Norrköping.

Jönköping!

Han satsar stenhårt på ett bli färdig med sitt exjobb, vilket innebär en hel del sena kvällar på biblioteket efter jobbet. Målet är att bli färdig till årsskiftet. Han har dessutom skaffat sig ett extrajobb och extraknäcker numera som lärare åt musikintresserade kidz. Konstigt nog så tycker han att lärarjobbet är mycket mer givande än hans ordinarie "jag-sitter-på-kontor-och-vänder-papper-jobb". Pengarna från extrajobbet kommer gå till ett sparande inför hans kommande projekt. Han har också valt att engagera sig mycket mer i den förening som han för närvarande är funktionär i. Den nya rollen innebär förvisso mer jobb och ansvar men han brinner verkligen för de frågorna och då blir det ju värt den tiden *stolt flickvän*.

Bådas skatteåterbäringar blev oväntat höga och pengarna ska trilla någon under nästa vecka. En tråkig sak är att CSN kräver honom på nästan 8000 kr för att han tjänade för mycket under 2017, men som tur är så har vi numera en buffert vilket innebär att vi kommer att klara av denna oväntade kostnad, vilket är typ första gången någonsin.

Om vi summerar mars i siffror så såg det ut så här:

Inkomst av lön

Den totala nettoinkomsten landade denna månaden på 51 634 kr

Övriga inkomster

- Ipsos: 800 kr
- Försäljning på Blocket: 555 kr
- Återbäring från Refunder: 125 kr

Amorteringar och sparande

Samtliga siffror som presenteras nedan är Utbrytningens gemensamma
- Amortering bostadslån (exkl. ränta): 3961 kr
- Amortering blancolån (exkl. ränta): 17 126 kr
- Amortering CSN: 2393 kr
- Sparande (både börsen och buffert): 2600 kr

Blancolånen är nu nere på 147 834 kr. Vid tidpunkten för när vi bestämde oss i november 2018 att amortera bort blancolånen under 2019 så var dessa lån uppe i cirka 220 000 kr. Mer än 70 000 kr på 5 månader, det är en helt ok amorteringstakt ^^

Aktier
För ett par veckor sedan var båda med på Axfoods årsstämma. Det var en mycket trevlig tillställning, en separat redogörelse om detta kommer senare.

Hennes The Brave Little Pengamaskin har fyllts på med följande aktier:
- Klövern pref, 3 st.
- Nobia, 8 st.
- Nordea, 3 st.
Portföljens värde är 55962 kr och utvecklingen i år är + 17,77 %.
Försäljningar: hon har inte sålt av några aktier i mars.

Hans, fortfarande icke namngivna pengamaskin, har fyllts på med följande aktier:

- Industrivärden, 1 st.

- Nordea, 7 st

- Axfood, 1 st.

- Klövern, 4 st.

Portföljens utveckling i år är + 11,57 %
Försäljningar: Han sålde av sitt innehav i Swedbank.

Förra och nästa veckas utdelningsregn kommer att redovisas i ett separat inlägg.

Våra mest läst blogginlägg i mars

1. Nyttan med lönesamtalet - Årets lönerevisionen på hennes arbetsplats är i full gång, men själva lönesamtalet, eller snarare "löneinformationen", gick minst sagt sådär. Vad det hela resulterar i, återstår att se.

2. Om den svenska kleptokratin - Hur kommer det sig att medelsvenssons förväntas göra rätt för sig, medans våra politiker kan skita i det?

3. Uppdaterad amorteringsplan -  Tack vare bland annat den oväntat höga skatteåterbäringen och andra extra inkomster har vi kunnat uppdatera vår amorteringsplan för året. Om allting går vägen så kommer blancolånen att vara borta två månader före utsatt datum.


Vi går in i april ännu mer målmedvetna än tidigare. En utmaning för den här månaden är att hålla en matbudget på 4000 kr trots kommande födelsedagar och påskfiranden. Ska bli spännande och se om vi fixar det :)

Nu ska vi bygga Star Wars lego (funkar alldeles utmärkt som ännu en källa till alternativa långsiktiga investeringar) och ladda inför den kommande veckan.

Må kraften vara med oss!

Trevlig kväll på er!

//Hon

Extrajobb!

Jag har alltid haft ett musikintresse och har spelat gitarr och elgitarr i över femton år i olika konstellationer eller pysslat med musikproduktion på fritiden. Nu har jag då äntligen lyckats omsätta dessa kunskaper i cash. Med start i förra veckan så vikarierar jag som gitarrlärare på kulturskolan i vår kommun. Eftersom lektionerna ligger på sen eftermiddag och kväll så är det lätt att medelst flextid få det att gå ihop med mitt statliga jobb.


Det är också oändligt mycket mer givande att lära kidsen att spela ett instrument än att skyffla papper på kontoret. Det känns som att detta jobb skapar så många gånger mer lycka i världen än att sitta på arslet i ett kontorslandskap och stirra på meningslösa siffror dag ut och dag in. Kort sagt så blir jag mycket lyckligare av detta. Och för att ytterligare spä på föraktet mot mitt heltidsjobb så är lönen för vikariatet nästan exakt samma per timme som för mitt "riktiga" jobb.


Att spela gitarr och ha kul i femton år och sen börja lära ut instrumentet helt utan en bakomliggande utbildning eller erfarenhet i undervisning är bara värt 500 kr mindre per månad än att läsa en 4,5-årig juristutbildning och dra på sig flera hundra tusen i studielån. Hade jag vetat detta så hade jag skitit i att utbilda mig och satsat på att lära kidsen powerackord resten av livet.

Damn right!

Som det är nu så kan jag få ut några tusen extra i månaden på att rycka in som vikarie och de första månaderna kommer pengarna ironiskt nog gå till att betala av återkravet ifrån just CSN. Ödet har fan ingen humor!


// Han

Jämmer å elände

Vissa dagar så slår det mig att det verkar vara svårt att vara nöjd. Vi lever objektivt sett i ett av världens tryggaste, rikaste och friaste länder men ändå verkar vi också leva i ett av världens olyckligaste länder. I alla fall om man, så att säga, ska tro allt man hör.


I morgonpendlingen syns det sällan några leenden. 99 % av människorna runt omkring mig sitter med näsorna begrava i sina telefoner. Ofta så är även de som faktiskt förflyttar sig medelst fötter eller på cykel begravda i sina telefoner. Hur det är med bilister har vi ju förstått då det faktiskt gått så långt som ett telefonförbud medans man kör. Med tomma blickar köar vi för att få vara en del av systemet, oavsett hur stor del av vår vakna tid som går åt för att springa lika fort som hjulet snurrar. För till skillnad från hamsterhjulet så stannar inte ekorrhjulet när den som springer i det dör.


Och så går det dag för dag. En hord av levande begravda som förflyttar sig från sin viloplats till det bildliga eller bokstavliga fabriksgolvet. Dricker det dagliga kaffet och snackar den dagliga dosen av skit och skvaller om sina kollegor, vänner och chefer. Vi har allt man kan begära, och ändå så verkar människorna har tagit slut inuti. En stor uppgivenhet verkar breda ut sig under arbetsveckorna för att sedan hastigt och intensivt medelst alkohol eller konsumtion fördrivas under de 48 h som vi inte är kedjade vid skrivbord och måsten.


I slutet av månaden kommer lönen. Eller ja, knappt hälften av pengarna som din arbetsgivare betalar för att ha en anställd, kunna gå med vinst och betala skatt. Resten av pengarna är skatt, de är statens avgift för att du ska kunna ha råd att handla mat (som du betalar skatt på) eller åka och hälsa på din familj (som du också betalar skatt för at kunna göra). Merparten av pengarna är borta innan de träffar ditt konto. April månad kanske ska bli ett experiment. Jag kanske ska räkna ihop hur mycket skatt jag totalt har betalt under månaden. Det kan ju bli intressant!


Det här var ju dystopiskt och deppigt. Mysigt!


// han

Nyttan med lönesamtalet?

Dåså, årets lönesamtal är avklarat och känslan efteråt är som vanligt ungefär "Jaha?".

Jag är anställd på en statlig arbetsplats där lönepotten brukar ligga på sisådär 2 % per år. Medelåldern är hög, likaså lönerna, och majoriteten av medarbetarna är experter inom sina respektive områden. Jag kom till arbetsplatsen som väldigt ung (yngst av alla i nästan två år) och relativt nyexad. Att ingångslönen var väldigt låg i förhållande till mina kollegor var ingenting jag tänkte så mycket på då, var mest överlycklig över att ha fått en tillsvidareanställning på en drömarbetsplats.

Årets lönesamtal var det 4e i ordningen och jag fick åter igen höra från chefen att jag överpresterade inom samtliga bedömningsområden, att jag presterar långt över förväntan och i många fall så mycket bättre än mina äldre och mer erfarna kollegor och en massa andra trevliga icke-jantiga bedömningar om min arbetsinsats. Jag kallades för en så kallad "högpresterare". Det är smickrande att höra och det är väldigt kul att arbetsgivaren erkänner ens prestationer.

Men. Det finns alltid ett litet men, och det är lönen. För trots de fina resultaten så tjänar jag måååååånga tusenlappar mindre än mina kollegor. Och då har jag ändå varje år fått en lönehöjning på mellan 4 och 6 % vilket är uppenbart mycket högre än den genomsnittliga 2 %-höjningen.

Jaha?

 Chefen lovade en liknande höjning även i år, men det spelar liksom ingen roll. För trots de fina ökningarna rent procentuellt så blir den faktiska ökningen i pengar ganska liten och jag har ingen chans i världen att komma ikapp mina kollegor. Chefen erkände att min nuvarande lön är helt orimlig i förhållande till arbetsinsatsen, men det är konsekvensen av att jag började på arbetsplatsen som så pass ung och med en alldeles för låg ingångslön. Och om några veckor ska vi få en ny kollega som är lika gammal som jag, har samma utbildning och lika många år i branschen, men får en ingångslön som är 10 % högre än min nuvarande lön. WTF liksom? Arbetsgivaren kan så klart inte göra något, arbetsmarknaden ser annorlunda ut nu, lönepotten ser ut som den gör, det är HR som bestämmer: blablabla. Samma visa 4 år i rad. Så vad är egentligen meningen med att ha ett lönesamtal för ett sånt här samtal är ju knappast en löneförhandling, eller?

Det återstår att se vad årets lönehöjning landar på...
Det enda sättet att få upp lönen kanske helt enkelt är att söka nytt jobb eller att bli chef på samma arbetsplats? Det tål att tänkas på.

Over and out!

//Hon