Ett samtal till Tele2

Vi är fortsatt på krigsstigen mot våra fasta månadskostnader. Sakta men säkert kapas de en efter en i vår strävan efter lägre månadsutgifter.

Hittills har vi gjort sett över våra försäkringar (trafikförsäkring, hemförsäkring och livförsäkring), lämnat både facket och A-kassa, tagit bort ett extratillägg för bredbandet så att hela bredbandet numera ingår i avgiften till BRF-föreningen, sänkt räntan på våra blancolån och lite annat smått och gott.

Den här gången var det dags att se över våra mobilabonnemang. Båda två är kunder hos Tele2 sedan många år tillbaka. Dock är månadskostnaden på 249 kr per person lite väl saftig, framför allt med tanke på alla bloggare som har Vimla och verkar betala en bråkdel av vad vi betalar. Vi hade egentligen inga planer på att byta till Vimla eller någon annan operatör eftersom vi är nöjda med Tele2, och just Vimla hade inga erbjudanden som passade oss (antingen för lite eller för mycket surf). Men det skadar ju inte att försöka få ned månadskostnaden, eller vad säger panelen?

 
Undertecknad ringde till Tele2:s kundtjänst och samtalet förlöpte ungefär som följer:

Utbrytningen: "Hej, mitt namn är Hon (insert det riktiga namnet) och jag skulle vilja avsluta mitt abonnemang hos er"
Tele2: "Vad tråkigt! Hur kommer det sig att du inte vill vara kvar hos oss?"
Utbrytningen: "Jag har hittat ett mycket billigare abonnemang och dessutom med mer surf"
Tele2: Paus...
Tele2: "Vad tråkigt och så ska det absolut inte vara! Skulle du kunna tänka dig att vara kvar hos oss om vi gör något åt din månadskostnad?"
Utbrytningen: "Det kan jag absolut tänka mig, men det beror så klart på vad ni kan göra åt priset. Och dessutom behöver jag mer surf."
Tele2: "Dröj kvar en stund så ska jag se vad jag kan göra"
Paus
Tele2: "Vi vill så klart ha kvar dig som kund. Vad sägs om att vi ger dig en rabatt så att din  månadskostnad sänks med 100 kr samt höjer din surfpott med 6 GB. Den totala kostnaden blir 149 kr i månaden".

Undertecknad accepterade erbjudandet och tackade nöjt för sig. Fria samtal och sms samt 8 GB surf för 149 kr i månaden, helt ok yield för några minuters telefonsamtal. 10 minuter senare ringde Han samma telefonsamtal och fick samma rabatt.

Den totala besparingen är alltså 200 kr per månad eller 2400 kr per år. Målet med att sänka månadskostnaderna för våra mobilabonnemang är att betrakta som uppnått för den här gången.

Dagens visdom är med andra ord att man måste våga ringa och förhandla! Varken banken, telekomoperatören eller några andra aktörer kommer att knacka på dörren och erbjuda dig lägre avgifter för diverse tjänster och produkter. Det är du, och bara du som måste göra jobbet. Fastän det känns jobbigt och obehagligt så är det värt det i slutändan.

Kampen mot månadsutgifterna fortsätter!

// Hon

PODDTIPS: P3 Dystopia

Om ni tycker att det är alldeles för lätt att leva livet just nu så kan jag meddela att jag har snubblat över denna ypperligt producerade podd som helt enkelt handlar om hur vi går ifrån dagens något avslappnade tillvaro till något som i det närmsta kan liknas vid Panem ur Hunger Games eller de blodiga öknarna i Mad Max.

Avsnitten inleds med en effektfull framtidsbeskrivning som kittlar nerverna både på längden och tvären för att sedan följas upp av en lite mer sansad analys blandad med intervjuer av forskare och andra som jobbar med frågan. Det handlar om allt ifrån det alltjämt närvarande kärnvapenhotet till den kommande vattennivåhöjningen och poddens producenter har gjort ett bra jobb med att få de runt timmen långa avsnitten att kännas sammanhängande och engagerande. Hemberedskapen kommer in som en helt naturlig del i många avsnitt och undertecknad börjar bli sugen på att rotera vattenlagren och räkna förpackningarna med värmeljus igen. Det enda tråkiga med serien är att det inte finns mer av den ännu.


Precis som när SVT rullade dokudrama-serien Nedsläckt Land i vintras så känner i vart fall jag att jag får lite valuta för Public-service-avgiften här. Nej, jag är inte sponsrad av P3.


P3 Dystopia hittar du här eller genom någon podcast-aggregator som Apples egna eller via Google Play.


// Han

Med kroppen som beredskap

När man talar om beredskap så handlar det ju ofta om hur många liter vatten du har i källare, hur mycket *fuck-off*-kapital du har, om du kan göra upp eld med en bomullstuss och eldstål och andra materiella aspekter. Något som det inte talas lika ofta om är att den viktigaste beredskapen du kan ha är att inte vara i ett utsatt och försvagat tillstånd i onödan. För personer som har en funktionsvariation eller helt enkelt saknar ben att springa med så är det här inlägget inte riktigt lika relevant. Men det skadar ju inte att optimera den kropp man nu har så gott det går.

För det spelar ingen roll om du har en smockfull ryggsäck med balla överlevnadsgrejer om du inte orkar gå mer än en mil med den. Det spelar ingen roll om du har ett ashäftigt svärd hängandes på väggen om du inte kan använda det. Och det spelar ingen roll att du har kollat på en massa youtube-videos där folk berättar hur du ska försvara dig mot en angripare, eller hur du ska utföra första hjälpen och HLR om du aldrig har övat på riktigt. Ditt viktigaste verktyg näst efter din hjärna, och ibland till och med viktigare, är din kropp. Alla teoretiska färdigheter är inte värda ett smack om du aldrig har övat på dessa i praktiken och byggt upp i alla fall något slags muskelminne.

Föreställ dig scenariot att någon bryter sig in genom din ytterdörr just nu. Vad gör du? Ska du ta tag i närmsta tillhygge och försvara dig? Bra. Har du slagit efter någonting med ett tillhygge sedan du spelade brännboll i femman? Inte? Tråkigt.

Samma sak gäller om du är ute och promenerar och ännu ett av dessa förbannade gäng med snorungar drar fram en fickkniv och ska ha plånbok och mobil? Springer du? Bra. Har du sprungit längre än en kilometer sedan gympan i nian? Bra! Har du spurtat mer än hundra meter till bussen sedan dess? Inte? Tråkigt.

Du och din familj.

Den återkommande nämnaren är att du inte kan lita på att du fortfarande kan saker om du inte har tränat på dem. Så därför är uppmaningen helt enkelt: Ut och träna!
 Träna på löpning, vandring med packning, att byta däck, att göra upp eld med eldstål eller i naturen överhuvudtaget (när det inte är eldningsförbud såklart), att laga mat över sprit- eller gaskök, gå ett par rundor mot sandsäcken på gymmet, gå igenom HLR på din arbetsplats eller på en kurs, gå igenom första hjälpen och såromläggning med din respektive. Vad gör ni om det brinner? Öva på det! När brandsläckaren börjar bli gammal så öva på att använda den mot en brasa (fråga lokala räddningstjänsten om ni får hållas på deras område).

Och kom ihåg att: Om någonting större händer så kan alla resurser, som annars hade lagts på att hjälpa dig, läggas på att hjälpa personer som inte har möjlighet att hjälpa sig själva.

ÖVA! ÖVA! ÖVA!

// Han

Vikten av att glömma

Ibland så känns det som att det bästa sättet att spara är att glömma bort vad man sparar. Då kommer man inte hela tiden att stirra på siffrorna och räkna i huvudet igen och igen och igen.

För hjärnan är hungrig efter stimuli och när du sparar, vad är det då som är stimuli? Jo, att se pengarna växa. Och det är så lätt att titta på sitt sparkonto och se tillväxten och bli lite tillfredsställd. Samtidigt så är hjärnan en sjukt klåfingrig klump med vävnad som inte vill låta saker vara ifred och jäsa på egen hand. Nejdå. Hjärnan ska veta bättre och vara med och pilla på ALLT för att optimera det bara liiiite till. Detta blir också fruktansvärt påfrestande, i alla fall för mig, eftersom förändringar i sparandet inte sker så fort som min otåliga hjärna skulle önska. Jag blir klåfingrig och börjar pilla på sparandet och därigenom så sabbar jag hela idén med långsiktighet.

Mitt huvud när jag måste vänta.

Vad ska man då göra åt detta? Det är ju inte helt eftersträvansvärt att hela tiden vara besatt av att logga in på sin internetbank bara för att se om det har hänt något? I vart fall så är det inte det för mig. Sedan vi började vår resa så har jag varit inloggad och tittat på i alla fall något av mina sparanden varje dag. Det är också svårt att hitta en dag som jag inte har utfört något bankärende och flyttat pengar mellan konton eller liknande. Hon har mycket lättare för detta och därför har jag bett henne att öppna ett sparkonto för min räkning som jag helt enkelt har en stående överföring till. Jag vill inte veta hur mycket ränta jag får, eller vad saldot är för tillfället. Det ska bara finnas. Helst så ska vi inte prata om det.Jag har nog att göra med att tvångstitta på de konton jag ser i internetbanken.

Vad säger panelen? Hur hanterar ni era hjärnspöken när det kommer till långsiktighet?

// Han

I väntans tider

Som ni kanske har förstått så är jag nu ensam. Hon har lämnat mig för sydligare breddgrader, sol och bad. Här sitter jag nu, utan sambo, med husdjur och med allt städ och matlagning som hör hushållet till. Stackars mig.

Som tur är så är det LÖN på torsdag! Den gyllene dagen är nästan här och vad gör vi då med denna fantastiska tilldragelse?

Självklart sitter man och spenderar dessa surt förvärvade slantar i sinnet innan de ens har träffat kontot! Denna månaden kommer vi att amortera ytterligare 16 000 kr extra på vår numera samlade blanco-skuld. Vi kommer också att spara ytterligare minst 3000 kr i våra gemensamma och privata gömmor för framtida behov.

Det är egentligen synd att löning ska behöva vara en sån grej. Det är ju i det närmaste standardutfall att det ekar i kistorna när den 25:e närmar sig. Även för oss är det svårt att utjämna tillräckligt för att inte sista veckan innan lön ska vara lite knaper. Är detta helt enkelt ett resultat av att lönen inte betalas ut mer än en gång per månad och att detta är för sällan? Utomlands är det ju vanligt med lön varannan vecka eller i slutet av veckan. Är systemet riggat för att vi med nöd och näppe ska klara oss till nästa påfyllning i kistorna?

Ja, och nej. Nog är det värdefullt med en befolkning som är för upptagen med att få vardagen att gå runt för att hitta på dumheter som revolution eller faktiskt aktiva försök att förändra samhället till det bättre. Men framförallt så handlar det nog om vår oförmåga att se längre än hur vi mår för stunden. Människan drivs av hormoner som utsöndras vid kickar av olika slag och shoppingen är för många en så stark kick att den undermedvetet tränger undan andra djupare behov. Så shoppar man tills det faktiskt tar stopp på kontot eller kreditkortet. Och det är bara den 14:e :O

Work in progress. Som ekonomin ofta är.

Som tur är så är vi inte helt nollade till lön längre i alla fall!

// Han